Evas glimtar

Det är sommar och jag har semester men bara den här vecka också sen är de futtiga fyra veckors ledighet ett minne blott. Har jag nu gjort det jag skulle?

 

Nä ä, inte, har tänkt att hinna med en massa bra saker som att måla garaget, lägga sten, storstäda huset men än har inget blivit gjort, sen vill man lyssna på sommarpratarna och läsa några sköna böcker men det har heller inte blivit gjort.

 

Däremot har vi varit en vecka med husvagn i Stockholm. Turen började med två nätter i Trosa där vi strosade runt i den mysiga staden och letade Cacher (tack för dem). I Trosa ligger ”Världens ände” en förklaringen är att det förr bara gick en enda väg till Trosa "Du reser runt i livet och travar hit och dit. Nu kan du sluta vandra, Du kommer bara hit!" eller så är det Kallbadhuset som fanns längst ut på piren i Trosas hamn som kallades så.

 

På väg till Stockholm stannade vi till på Tullgarns slott och gick en guidad vandring som var spännande och intressant. Barnen letade fladdermöss som var gömda i rummen. Rysslands Tsarfamilj hade varit på besök här några år före revolutionen och därmed deras avrättning. Det var stort att Tsarfamiljen var på besök för Kungen hade låtit måla en stor tavla med det Ryska skeppet och Kungens skepp som ligger ankrade utanför slottet. De hade också gjort om flera rum på slotten som skulle passa till Tsaren och hans familj men den valde att sova på sin båt (lite snopet). I gästboken kan man beskåda Nikolaj II och övriga familjens namnskrift även lille Aleksej har plitat ner sitt namn.

 

 

Väl i Stockholm parkerade vi bil och husvagn på Ängbybadens camping som låg väldigt bra till vid Mälarens strand och 5 minuter till tunnelbanan. Tack till det äldre Tyska paret med husbil som var vänlig och flyttade på sin bil för att vi skulle kunna baxa in vår husvagn på den lilla, lilla plätten längst in i hörnet. Som tack kunde vi hjälpa dem att ta reda på vilken gata Astrid Lingren bott på i Vasastan och när man kan besöka hällristningarna i Norrköping. Ibland har man verkligen nytta av Smart-telefonen.

 

I huvudstaden avverkade vi museer som Livrustkammaren, Vasa och Junibacken samt en massa caféer och restauranger. Barna roade sig på ”Grönan” medan jag tog en promenad men Odette runt Djurgården och satt på utebar vid Djurgårdbron och tittade på flotta båtar.

I storstads djunglen

 

Vi gjorde också ett besök på Birka, Vikingastaden i Mälaren där vi gick en guidad tur men en klart överkvalificerad guide. En hårdrocksviking som pluggat till arkeolog med specialisering på vikingatiden. Adam lyssnade men stora ögon och öron då han berättade om vilka vikingarna var och hur de levde. För att kallas viking ska man vara handelsman, upptäcktsresande eller plundrare från Norden och man hade INTE horn på hjälmen, hornet drack man ur. På vikingatiden var man här i Norden världsbäst på att bygga snabba skepp och gjorde mycket vackra smycken däremot var man väldigt dålig på att bygga hus därför finns inget från staden Birka bevarat, inga palats eller colosseum.

 

 

Fötterna värkte efter intensiva dagar men mycket gåande på Stockholms gator och letande efter ytterligare cacher så nu fick det vara nog, vi behövde komma hem och vila upp oss.

 

Hem ljuva hem, lugnet över Ärnanässjön

 

Eva

 

Första veckan på semestern var vi på den traditionsenliga årliga utflykten till Liseberg. Jag var inte så hemskt sugen på detta för vi hade varit på Legoland ett par veckor tidigare och tyckte det kunde räcka med karuseller. Övriga familjen envisades med att vi inte kunde bryta denna fina tradition. Så det fick bli en tur till Liseberg och till Adams stora glädje följde även Jonas med. Vi åkte på onsdagen, det skulle bli bra för då öppnade Liseberg tidigare än övriga dagar så vi kunde hinna men riktigt många åk. Vi var framme i god tid men vad nu? Det var stängt och öppnade inte förrän kl 13.00, vad gör man? Jo letar cacher förstås. Vi gick bort till Universeum och hittade en högt upp efter lite klättrande i branten. Vi gick även till shoppen och jag hittade världens sötaste och goaste små tofflor till bäbisar, vem har fått en bäbis? Jo både Anna och Carl har nyligen fått sina små guldklimpar, vilken tur, så jag fick köpa ett par.

 

 

På Liseberg åkte vi så mycket som vi orkade, för första gången åkte Adam Kanonen, Alva Balder (hon hade äntligen rätta längden inne) medan Jonas och jag åkte AtmosFear. Det var en hemsk upplevelse och sitta så högt upp och dingla med benen, det kändes som att sitta på en flygplansvinge högt uppe bland molnen.

 

 

När vi skulle passera biljettkontrollen för att åka Kållerado gick Adam först sedan Peter. Tjejen i kontrollen vill se......varpå Peter ställer sig lydigt vid det uppsatta måttstocken. Hoppsan det var nog något annat hon ville se, typ åkbandet kom han på eller trodde hon verligen att han skulle var för kort i rocken, nä, det låter inte troligt. HA, ha, ha vi fick i alla fall ett gott skratt där i kön.

 

Eva

 

 

 

Projekt, projekt, projekt det är tidens melodi.

 

 

Jag sökte ett jobb för ett tag sedan som projektledare på Qulturum i Jönköping, fick inte jobbet men blev erbjuden ett annat projekt och jag hoppade på.

 

I Hultsjö Bygdgårdsförening ska vi driva ett Bild och Film projekt med stöd från LEADER som består av finansiering från EU, svenska staten samt kommunerna Högsby, Nässjö, Sävsjö och Vetlanda, genom föreningen Mitt i Småland.
Mitt i Småland är en ideell förenings som finns till för att utveckla landsbygden genom stöd till LEADER-projekt.

Tydligen skrev jag ihop ansökan så bra så vi fick beviljat 30 000 kr för att kunna driva aktiviteterna i projektet. Med en investering i datakanon kan vi ordna barn och ungdomskvällar med filmvisning, fotokurser, datakurs för seniorer, bild och filmvisning från älgjakten, fotbolls och hockeyvisning, så ska det låta kvällar och mycket, mycket mer.

 

 

Det nya jobbet som projektledare är på 50 % och innebär att jag ska fortsätta synliggöra samt att vi i Jönköpings län blir bättre på palliativ vård utifrån det nationella palliativa registret. Syftet med registret är att vi i sjukvården ska bli bättre på att den sjuke och närstående ska vara informerad om situationen, smärtlindring, symtomlindrad från andra besvär, vara ordinerad läkemedel att ge vid behov, att man blir vårdad där man vill dö, inte dö ensam och att närstående får stöd.

 

 

Det ska verkligen blir kul och spännande att få ta sig an denna viktiga uppgift.

 

Eva

Har avverkat två föreläsningsdagar på Qulturum i Jönköping. Sävsjö vårdcentral ska delta i ett forskningsprojekt med hälsocoacher och mötesplatser för ett hälsosamt åldrande. Det ska bli roligt att få vara delaktig i detta spännande projekt.

En av föreläsningarna handlade om ”Känsla av sammanhang” (KASAM) ett begrepp som professor Aaron Antonovsky beskrivit. Har man hög grad av känsla av sammanhang i den situationen man befinner sig i så är det hälsofrämjande. Man fårhåller sig till sin situation på ett sätt som är hälsofrämjande. För att nå en känsla av sammanhang måste situationen vara begriplig, hanterbar och meningsfull, enkelt förklarat om jag nu förstått saken rätt.

Första gången jag kom i kontakt med begreppet var då jag utbildade mig till distriktssköterska för 13 år sedan. Tyckte då det var intressant och köpte boken "Hälsans mysterium" där Aaron beskriver KASAM och hur han har kommit fram till denna slutsats. Modellen tycker jag låter logisk men som oftast är det nog inte hela sanningen om hur vi människor förhåller oss till olika situationer. Har sedan inte fördjupat mig mer i det mer än att jag under årens gång hört om begreppet i olika sammanhang. Nu verkar man använda frågeformuläret som visar i vilken grad man har ”känsla av sammanhang” flitigt i forskningen.

Tänker man på att en situation ska vara begriplig så är det ju inte alltid att den är det. Endel saker händer av en slump och det finns inga svar varför det händer. Men det kanske är en strategi för att uppnå begriplighet att just acceptera att vissa saker händer av en slump. Jag tror det är viktigt att vi gör det och inte fastnar i grubblerier.

Att en situation ska kännas meningsfull är en stor del av vår drivkraft, det är många gånger förklaringen till varför vi gör olika saker. Men ibland är inte heller alla saker som händer meningsfulla men då kanske de åtminstone är begripliga.

I ett intressant TV program med Fredrik Lindström härom dagen pratade de om att vi människor har en tendens att vilja hitta orsaker till det som händer och gör vi inte det kan man alltid ta till turen eller oturen som en förklaring. Vilken förklaringsstrategi vi använder spelar mindre roll bara vi får koll på läget, då uppstår känsla av sammanhang som är så viktig för att vi ska uppleva hälsa.

 

Det är visst svårt det här att sköta bloggen ordentligt.

Nu är jag i alla fall uppretad av Mattias Linder som kåserar i tidningen idag om kungahuset. Han vill väl provocera och jag tände direkt.

För mig får gärna kungahuset finnas kvar, de fyller ju faktiskt en funktion i samhället precis som idrottsföreningar och andra i så fall tveksamma verksamheter. Det jobb som kungahuset gör vet jag inte om det är varken mer eller mindre bedrift än en idrottsprestation eller vad du eller jag presterar på jobbet.

Om kungen vill se nakna kvinnor på sin fritid och det är ok för kvinnorna som visar sig så är det hans ensak. Jag har ju själv lön från det allmänna och hoppas ingen lägger sig i vad jag gör på min fritid. Sen kanske det inte är så smart av kungen att synas i sådana sammanhang och visst han har ju sina privilegier som kan tyckas uråldriga men för mig får han gärna ha dem kvar för vem skulle vilja vara kung? Det är en väldigt liten sak i samhället och det finns viktigare saker att fokusera på.

Mattias verkar ju vara väldigt insatt i hur kungen tas emot, kanske han rent av var där och såg på???

Själv har jag inte koll på var de kungliga håller hus och intresserar mig inte för det heller men ändå anser jag att kungahuset ska finnas kvar. Att något från vår historia finns kvar tror jag är bra för identiteten. Sverige skulle helt enkelt bli tråkigare både här i Sverige och utomlands utan kungahuset.

 

 

 

Trött, trött, trött, den stora vårtröttheten har slagit till trotts allt. Jag trodde ett tag att den höll sig borta i år men nu är den här. Eftersom hunden kräver sina promenader har jag känt mig ovanligt pigg denna vår.

Jag har fått den dumma ovanan att vakna kl 06.00, vardag som helgdag. Är det inte jobbardag ligger jag kvar i sänghalmen och försöker somna om men det lyckas aldrig. Efter det försöket pinar jag mig med spikmattan någon halvtimma så kroppen blir uppvärmd och då är jag redo att ta mig ur sängen och börja dagens arbete. I tvättstugan är det alltid tvätt att sortera och vika ihop och i köket väntar disken stadigt på diskbänken. Nu börjar barnen tassa upp och då vågar jag att sätta på träningsprogrammet på TV-spelet och kroppen får sig en omgång med formning, alltså både styrka och kondition (vågar inte köra toning igen).

Häromdagen när familjen var lediga gick vi en långpromenad efter frukost i det härliga vårvädret, jag med stavar, barnen cyklande, hunden hoppande och maken traskade utan stavar. Turen började som vanligt med gnäll från barnen men halvägs var det fruktstund i vårgräset och då var det sång och idel glada miner. När dottern börjar sjunga då vet man att hon är lycklig.

Tillbaka till hemmet var det dags att skynda med middag för maken skulle iväg till jobbet en runda. Tack och lov för ”Glimtens matkasse” som underlättar livet, denna dagen blev det Kinesisk köttfärsröra i pitabröd som var mycket gott.

En av bilarna hade blivit kvar i Sävsjö sedan igår så Alva som skulle till tandläkaren och jag följde med maken till jobbet för att hämta hem bilen. Innan tandläkartiden hann vi springa in på apoteket för att hämta ut en allergimedicin åt Adam. Vi fick vänta stående tre kvart på apoteket för att få medicinen som var beställd. Vi kom i god tid till tandläkaren och efter inloggningen slog vi oss ner i soffan i det nya fräscha väntrummet. Nu blev jag helt vansinnigt trött och slöt öögoooneeeen zzzz   tills Alva puffade lite försiktigt på mig. Tandsköterskan hade ropat upp och hon stod och väntade att vi skulle komma med henne.

Väl hemma slängd jag mig på soffan för nu höll jag inte ihop längre. Svimmade bort någon halvtimma men snart var det dags för mat och orientering på Tallbacken.

Det gör inget att tröttheten tar över ibland för det är så ljuvligt med våren och ljuset, då är det hopp om livet.

 

Eva

 

Hipp, hipp hurra för mig! Jag har klarat tre månader utan kakor, godis eller snacks. Det har gått lättare än vad jag förväntade mig. Nu gäller det att inte börja äta en massa godsaker igen, så jag har gjort ett nytt kontrakt med barnen. Inget godis och snacks men tårta på kalas, klarar jag detta i 6 månader ska de få 500 kr vardera.

Två olika träningsprogram på Wii har jag tagit mig igenom. I helgen började jag med ett nytt program på Kinekt, satte på och tryckte in ”träna med personlig tränare” och ”toning”. Ben-utfallen avlöste varandra om och om igen i 30 minuter. Tillslut orkade inte benen med, förmodligen började jag ta i med korsryggen eller ”lower back”. Idag på morgonen gick det inte att få på strumporna och jag fick ta lite ledigt på morgonen för att komma igång. Jag försökte kurera mig med Naproxen, Voltaren gel, spikmatta och små strechövningar tyvärr hjälpte det föga och det kändes som knivar i ryggen vid minsta rörelse. Det har blivit endast administrativa uppgifter idag på jobbet men snart ska jag ta med hunden på kurs, det måste gå.

 

Eva

Nu är det hög tid att skriva något här på bloggen, det var ju länge sedan. Jag brukar allt fundera på saker och ting som jag skriver om i mina tankar när jag går mina promenader med hunden. Det blir fina utläggningar och djupa analyser. Väl tillbaka till hemmet är det alltid en massa annat som pockar på, så det är svårt att hinna med att få ner det man tänkt ut och sedan har man glömt var det var man filosoferat så fint om.

 

Det händer ju så mycket i världen nu och man följer dramatiken på radio och tv dagligen. Det är verkligen historia som skrivs. Det som händer i arabvärlden har pinsamt nog tagit mig med en smula förvåning. Visst kände jag till att det var diktatur i många länder och att många blivit förföljda men jag trodde i min dumma enfald att de flesta invånarna var hyfsat nöjda med sitt styre.

Jag känner glädje för folket som nu ska bygga upp sin demokrati och jag önskar lycka till och förväntar mig att vi som ett demokratiskt land kommer att ge råd och stöd.

 

Det är ett svårt etiskt dilemma hur man ska förhålla sig till det som händer i Libyen. Det är ju fruktansvärt när civila blir attackerade av Gaddafis militära styrkor. Han har ju sagt att han ska leta rätt på alla som varit med i motståndsrörelsen och dra ut dem i garderoberna. Hörde av en kvinna från Libyen att de öppnade inte garderoben, de sköt rakt in i den.

Visst måste vi som ett demokratiskt land där vi värnar om mänskliga rättigheter hjälpa till men hade jag ett barn som var militär och skulle skickas till kriget vet jag inte vad jag hade tyckt.

 

 

Det finns ju fler länder i världen där det är krig och befolkningen lever i skräck men dem är det ingen som hjälper. Troligen har massmedia och politiken stort inflytande vem som får hjälp.

 

Jag tycker det är fantastiskt att just jag av alla miljarder människor här på jorden har dragit högsta vinsten som får bo i ett fritt land långt från krig, tortyr och förföljelse.

 

Eva

 

Jag är räääd, det är snart sista februari. Mitt hjärta fylls av sorg och jag kommer nog få en smärre depression då. Jag har skjutit tankarna framför mig i 3 månader nu men snart är vi där. Så fort jag tänker på det får jag en klump i magen och tårar i ögonen. Det första mars finns inte längre min kära kollega vid min sida och jag vet inte hur jag ska överleva utan henne.

Det har varit så fantastiskt att ha fått jobba ihop med Annica och det är en stor förlust för mig nu när hon slutar. Vi tänker så lika, vi har aldrig behövt förklara närmare, vi har vetat direkt vad vi menat, det är som hon sagt att vi är som systrar.

 

Hon är en briljant distriktssköterska, otroligt kunnig, ambitiös, varm och rolig. Om jag fått bestämma hade jag delat distrikt med henne i många år till och därmed fått lära känna henne ännu bättre.

Det får inte bli bara prat att vi ska ta den där spa-kvällen vi pratat om, vi bara måste träffas, jag vill inte förlora dig som vän.

Hon kommer att blir en super duktig skolsköterska och jag önskar henne all lycka och framgång.

Mina övriga kollegor är alla underbara men Annica har ett stort rum i mitt hjärta och jag kommer att sakna dig så.

 

 

 

.

 

 

 

 

Skistar, skipass, afterski, pinkpark, aquapark, aquabike, skilodge, experium, kidsZone kan ni gissa var man har varit? Inte??

 

 

Det är ju Sälen!! fast när jag gick i grundskolan för sådär 40 år sedan låg Sälen på Sverigekartan men nu känner jag mig lite osäker. Men i backen   eller pisten menar jag hördes endast svenska och danska tungomål. Inga nya svenskar har hittat hit, de tycker nog vi är bra tokiga som ger oss ut i svår kyla och storm och kavar upp och ner i backar.

 

Det var underbart att få komma till fjällen, det var över 10 år sedan jag var där sist och jag har verkligen längtat. Det är ju så hälsosamt och stärkande i fjällen och man känner sig så frisk och sund när man till kvällen kryper ner under fällen.

När vi kommit upp efter den dryga bilresan gick vi för att inhandla liftkorten ops jag menar skipass. När den vänliga tösen i receptionen lämnade ut korten frågade jag undrande hur man skulle fästa jojon. Nää det behövs inte log tjejen man lägger bara skipasset i vänster ficka. Jonas tyckte jag var bra pinsam och jag mumlade lite att jag inte varit här på många år.

 

Adam som åkte slalom för första gången tog ett åk i barnbacken sedan åkte han full fart med Jonas i alla backar och i skogen. Nu "äger" han i backen eller banan som Adam säger. Jag njuter av att se dem och åker lugnt vidare i min egen takt vilket Adam kallar för saktare än bebisarna och det är verkligen sant. Jag är ingen höjdare i pisten men jag tar mig ner och det är jag glad över. Eftersom det går lite trögt för mig i nedförsbackarna så får lårmusklerna slita hårt (tur jag har tränat just de musklerna med wii-kompisen annars hade det gått åt skogen minst sagt) och då är det väääldigt skönt att få slå sig ner i en mysig soffa i baren     förlåt skilodgen och ta en kopp varmt te lite då och då. 

Heder åt vännen Lena som har stått ut med att vänta så tålmodigt på mig i backen för att jag ska ta mig ner i min egen sakta mak. Vi som åkt tillsammans till fjällen i flera år när Marcus och Jonas var små.

 

Det får bara inte ta mer än 10 år till nästa gång man får kasta sig ut i de svenska fjällbackarna. Nu när jag frälst Adam kanske han kan få maken att inse hur kul det är i fjällen så vi kan åka hela familjen nästa gång.

 

 

 

Eva

 

Nu är julen ordentligt utdansad hos oss, det är bara julgardinerna som hänger kvar men de är i alla fall utan tomtar. Igår var det högt i taket på julgransutdansen i Kännestubba bygdegård. De rara barnen har väldigt roligt när de kommer samman och får springa runt och tjoa och så var förstås Tomten där med godispåse.

 

Jag har haft en ovanligt lugn och avslappnad Jul och Nyår, vet inte riktig vad det är som har framkallat den sköna känslan. Kanske för att jag varit ledig de vita dagarna och jobbat de röda eller kanske det är för jag har gjort uppehåll på faceboken. Den tog på krafterna, för jag kan inte göra något lagom. Det som händer på Fb liksom befinner sig i en annan dimension, något som pågår parallellt med livet på jorden, här och nu, mystiskt. Jag vet att det pågår men kan inte nå det.

 

Läste i tidningen att någon trendanalytiker spår att det kommer bli inne med vita kalendrar, onåbarhet och landet. Så jag är på god väg att bli trendig för första gången. Har nu hållit på att tömma kalendern i minst ett par års tid och har gjort en paus från omvärlden.

Det bästa av allt och det är kanske därför jag känner mig nercoolad, är att jag börjat ett nytt liv (åtminstone för 3 månader än så länge) för jag har lovat mig själv och barnen att inte äta godis och kakor på just 3 månader. Nu jäklar ska godisbegäret förpassa till något mörkt hörn en gång för alltid (hoppas jag).

Om barnen hjälper mig och håller koll på mig ska de få 500 kr var och om jobbarkompisarna håller mig från alla godsaker då ska de få en present, för jag litar inte alls på mig själv. Än så länge har det gått förvånansvärt bra och det är kanske för jag börjat träna med kompisen på Wii igen (har inte tränat på ett år) första dagarna kunde jag knappt sitta eller gå men nu börja jag känna mig STARK, akta er, här kommer jag.

 

Eva

OJ, oj är det redan jul, hur gick det till?

Här i Björnskog har vi i alla fall kommit en bit på vägen för idag ska det bli godisbak är det tänkt. Alva och Adam har önskat knäck, risbräck, Rocky Road (som har blivit familjens favoritgodis), och så förstås den obligatoriska Engelska fudgen.

Har idag varit på julavslutning i skolan som bjöd på allsång och stämsång samt julspel och flöjtspel av barnen. Väldigt juligt och fint. Tomtarna var där liksom dansen kring granen med den avslutande raketen till allas förtjusning.

Men tyvärr har jag svårt att hitta själva julstämningen och om jag fått bestämma hade jag mer än gärna hoppat över julen i år. Det känns liksom att det kan kvitta med julen men det är kanske för att det är så stökigt här hemma. Disken och tvätten svämmar över och dammråttorna dansar under bord och skåp och till på köpet får jag inte fyr i kaminen:( Jag vill ju att det ska vara så där rent och fint och undanplockat överallt till jul så man känner doften av hyacint och apelsin med nejlikor i. Kanske kommer jag att hinna och då kommer nog julfriden också men då får jag inte sitta här och hänga över tangenterna.

Så jag får önska er alla en GOD JUL OCH ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR

 

Nu få ja te å berätta mi historia här på blåggen istället för som det var tänkt på puben i Kännestubba. Dä va nået som jag tänkte fröja öm om i vesste nået öm.

Men ja sa te å böja frå böjan. Dä ä på det däringa nya sociala mediat faceboken, inte redit nytt men för me ä d dä. Å dä ä tack vare Herr Saveman på Sävsjö kåmun som har fexat te ett brett band te me. Tåck snälla du.

Faceboken töcker ja ä väldigt bra för dä kan en få reda på så möe om både grannar å vänner å om släkta mä. En behöver inte länge ha nåen annan köntakt för på faceboken få en reda på allt å lite te. Velka som ha kalas å sen få en reda på vad gästera töckte öm kalset, sen få en reda på vad de äter te medda å vad de ser på teve. Väldit bra sulle ja velja sä. Sen få en åsså reda på om de sa ut å resa. Å dä va dä ja så på faceboken att vår prominenta ordförande i böggdegår föreninge sulle te å göra. Han skrev Mexico here vi come på faceboken. Möe bra töcker jag att han redan på hemmaplan börje å tänka på engelska å öva. Mexicot dä ligger rasande lång bött dä, på anra sia jorklotet tror ja.

Sen dröjde dä inte länge förrän han skrev ShortVader te polen. Å dä ä dä ja inte begriper, å ja ha minnsann funderat å jag vell ju inte verka söm ja inte begriper nået. Vem i hunnå kan den dä ShorVader va! ä dä nåen Mexikansk super hirrå jälte. Ja vet vem DarthVader ä fö dä ä han den onne i StarWars felmera, han mä svat kappa och svatter jälm å låter så könstit nä han annas. Kan den dä ShortVader va en köttare vaariant av DarthVader i Mexicot? Eller vem ä dä, nu vell ja veta, kan du Fredrik berätta vem tusan han ä?

-Jasså!!!! skrev du "shortsväder och på väg till poolen".

-Ha de inte preckar i dä däringa landet, ä de inte redit redia. Di måtte va bra unnelia å då var dä väl inge märkvädigt mä å fare dit! Va sulle du dit å göre?

 

 

Männen på bilden har inget med texten att göra

 

I helgen var jag och familjen på dop och efter kyrkan samlades släkten hemma hos det nydöpta gossebarnets mormor och morfar. Vid middagsbordet i finrummet berättade en man att han och några andra gubbar från byn bruka basta ihop någon gång då och då. I bastun språkas det om både det ena och andra och ibland kom politik upp på tapeten.

En av männen är nazist och har deklarerat flertal gånger att diktatur vore det bästa för Sverige. Jo då skulle Sverige bli av med alla problem och billigt skulle det bli, för då behövs inga politiker. De andra gubbarna i bastun låter honom hållas och skakar på huvudet åt galenskapen. Till saken hör den att nazisten har sällan hållit sig på rätt sida lagen och har aldrig hållit sig inom hastighetsbegränsningarna. Efter fler sådana bastuträffar tröttnade en man och talade om att det kunde väl gå an med en diktator. Då kunde han bestämma att alla fartsyndare skulle ställas upp vid vägkanten och skutas ner. Varpå nazisten häpet sa – så kan han ju inte göra!

-Jo det kan han för han är ju diktator och vars ord är lag, sa mannen.

Nazisten har inte tagit upp spörsmålet om diktatur sedan dess men han kanske ruvar på något.

Diktator kan vara bra för MIG så länge han tycker som JAG men det har nazisten nog inte tänkt på att en diktator kan tycka annorlunda än han.

Annie har skrivit om ”nya vänstern” som ni kan läsa om på hennes blogg, annieny.blogg.se. De har fler mysko tankar om typ revolution och sånt.

Ja man tager sig för pannan vilka stolliga åsikter det faktiskt finns.

Eva

Nu har media julafton!

För Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, kanske just på grund av medierna som troligtvis tycker SD är uppfriskande för nyhets- och underhållnings utbudet. Den parlamentariska oredan är ju toppen för medierna som inte ha sett maken på konflikt på många år, nu finns det verkligen underlag till att skrivas och debatteras om. Har varit ont om skandalerna i riksdagshuset sista tiden.

Det blev stor dramatik kring talmansposten som verkade mest vara en prestigekamp, något som jag trodde var gammaldags och förlegat. Idag så blev det verkligen cirkus då Sverigedemokraterna lämnade Storkyrkan i protest, vem blev trampad på tårna?

 

Inte för att jag röstade på Sverigedemokraterna men jag tycker ändå man kan begära respekt för olika åsikter av riksdagspartierna. Jag är inte insatt i SDs politik och är den oacceptabel borde väl ändå Sveriges skickligaste politiker som sitter i riksdagen med regering kunna smula sönder deras politik och åsikter. Däremot tror jag att de flesta invandrare och svenskar vill ha en bättre integrationspolitik. Att nu SD kommit in i riksdagen talar för att det finns ett missnöje bland medborgarna i Sverige och det måste de etablerade partierna göra något åt.

Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly påstår att SD är rasister vilket jag faktiskt betvivlar att alla skulle vara. Det måste väl ändå vara en rätt liten gupp i samhället som är rasister men det är troligen så att det finns flest i SD. Vräker man ur sig avsky mot andra är man ju inte bättre själv. Jag tror att manifestation och uppmärksamhet som riktas mot Sverigedemokraterna bara gynnar dem då de är ett parti mot etablissemanget.

Vi lever som tur är i en demokrati men jag tycker det är en farlig väg om man inte accepterar ett folkval, att de i riksdagen börjar spela pajasar då naggas demokratin i kanten. Det måste finnas andra vägar mer demokratiska att utarma och bekämpa Sverigedemokraterna på.

 

Små tankar av en amatörtyckare med reservation för att mina tankar kanske är helt fel nästa år.

 

Eva

Det har varit mycke hos familjen Stålhammar senaste tiden så bloggandet har fått stryka på foten, man kan ju inte hinna med allt! Jag måste ju hålla koll på vad som händer på "Faceboken", sedan har det varit både det ena och det andra som har tagit tid och energi.

Val har det också varit här i gamla Svedala men tyvärr har jag inte hunnit sätta mig in i partiernas program så som jag borde ha gjort och som jag skulle vilja ha gjort. Det är intressant det där med politik och hur saker och ting bestämms, som faktiskt påverkar min vardag fast jag knappt tror det.

 

Men förra förra helgen hände något roligt, vi var på musikalen Peter Pan i Eksjö. En helt förtjusande föreställning med duktiga aktörer, de flesta amatörer från kommunen med omnejd. Jag beundrar skådespelarna och dansarn som gör sina roller med lätthet. Som en avdankad jazzbaletts elev vet jag hur mycket träning som ligger bakom och vilken hjärnkoll man måste ha för att stegen ska sitta.

Barnen var helt fantastiska att se, för vi satt längst fram och hade koll på minspelet. Dekoren var välgjord och vacker med starka färgen från naturen. När det kom till slutet av berättelsen föll tårarna som alltid. Lyckan var gjord när Alva fick en kram av Tingeling efter föreställningen.

 

Det är tredje föreställningen som jag ser uppsatt av föreningen Kultureken i Eksjö. De tidigare uppsättningarna är ”Oliver” och ”Annie” jätte bra föreställningar med mycket barn och bra sång. ”Oliver” och ”Annie” var lite mer allvarsamma medan Peter Pan var busigare och ljusare. Stort Tack till regissören Gunnar Forsell som jag faktiskt jobbat med på anestesi i Eksjö, undra om han jobbar kvar där ännu? Fantastiskt att den finns sådana som han som brinner för att ge andra en oförglömlig upplevelse.

 

Det känns alltid lika hemma att komma till Eksjö och jag får en känsla av att jag känner alla Eksjöbor, fast så är det förstås inte. Jag saknar i alla fall mina bästa vänner som bor där, att träffas så där spontant, att bara ta en promenad eller sätta sig på ett fik tillsammans. Att bo på landet är härligt och fridfullt men det har sina baksidor med mycket skjutsade och farande hit och dit, känner mig som en visp ibland men det är här jag hör hemma.

Vi bor ju så fantastiskt vackert mitt här ute i landskapet, att på mornarna kunna sitta vid köksbordet och se rakt ut i naturen med alla djuren och färger som finns nu på hösten är en förmån. Häromdagen tittade en hare förbi och ibland kommer rådjur betandes vid åkerkanten och i våras kikade en räv in genom fönstret och undrade vad vi var för några. Vem vet, rätt som det är kommer nog en björn lufsande förbi.

 

 

 

 

Igår var man på den årliga cirkusen. Varje år i nog 20 höstar har jag varit på cirkus med barnen.

Det har varit lite olika små cirkusar som kommit till Eksjö när jag bodde där och nu till Stockaryd. Ett år när de stora killarna var små slog vi till och gick på cirkus Scott som hade slagit upp sitt tält i Jönköping. De senaste 10 åren har det varit cirkus Olympia och det känns nästan som man känner familjen Bengtsson vid det här laget.

Vad ska man då tycka om cirkus eller, vad är det rätta att tycka om cirkus kanske jag ska säga. Många bara hatar det och är glada om någon annan tar med barnen. I vilket fall så älskar de flesta barn att gå på cirkus fast det är nästan konstigt med alla utbud av fantastiska och häftiga filmer, data och tv spel som finns nuförtiden. Det är som min make sa ”cirkus är en rest från svunna dar i vår nu digitaliserade värd”. En rest som lever fortfarande, kanske en rest att värna om?

Jag kan inte låta bli att imponeras av den strikta kroppskontrollen som akrobaterna har eller disciplin som djurförarna har på sina djur. När man sitter där på bänken och låter sig blir road en stund slås jag alltid av vilken enorm tid de måste lägga ner på att klara sitt nummer. Jag vet ju nu sedan några månader tillbaka att bara lära en hund att inte dra i koppel är ett heltidsarbete. Man kan inte komma ifrån att cirkus är ett genuint hantverk, det finns inga genvägar till framgång. Och hur får de allt att fungera, det måste ligga en minutiös logistik bakom för efter att sista besökaren gått är cirkusen redan på väg till nästa lilla håla.

Många tycker det är dyrt och visst kostar det en slant och särskilt om man är en stor familj. Hutlöst är det också att det kostar 30 kr för 2 minuter som det tar att rida två varv runt manegen på en häst. Men jag brukar tänka att det är många som har sitt leverbröd på en cirkus och man förstår att de måste få in pengar på flera sätt.

Sonen tyckte det var roligast med clownen som delade in publiken i två lag och var dirigent och vi skulle klappa i takt efter honom. När sedan ena laget gjorde bort sig och clownen visade gult kort tyckte Adam det var urkul och la upp ett riktigt gapflabb. Han spelar nämligen fotboll. Han har också lärt sig att man ska tjoa när något är bra så han tjoade både här och där under föreställningen.

Dottern däremot gillade djuren bäst, det var hundar som gick upp för stegar och en get som red på en häst. Själv tyckte jag att akrobaten som stod på huvudet på en gungande trapets långt uppe under tältdukens tak var skicklig. Ingen säkerhetslina hade han heller och det gör ju spänningen lite extra. Men man bara undrar, kan det verkligen vara värt att kanske sätta livhanken till för min skull?

Vad månne kommer familjen Bengtsson som äger Cirkus Olympia att bjuda på nästa år?

 

 

 

Vi som arbetar inom hemsjukvården har ett fritt och omväxlande arbete med många möten med andra människor. Det är ett problemlösningsarbete som är stimulerade och roligt. Dagligen gör vi bl.a rutinhembesök så som delar medicin och ger medicin. Dessa besök kan tyckas vara enkla och snabba men istället ställs vi varje dag inför patientens olika omvårdnad- och medicinska problem och bekymmer som påkommet sedan sist. Man vet aldrig hur ett hembesök slutar och dessa problem anser jag att det är vår uppgift att hjälpa våra patienter att lösa på bästa sätt. Vid hembesöket måste man vara lyhörd för vad patienten och/eller anhöriga signalerar därför är samtalet en viktig förutsättning och det tar sin tid.

Jag är övertygad om att hemsjukvårdens insatser och inte minst den palliativa vården som vi i hemsjukvården bedriver minskar både inläggningen på sjukhusen och läkarbesöken på vårdcentralen och med det spar vi både pengar och besvär. Många gamla har svårt att sköta kontakter med sjukvården och där gör hemsjukvården stor nytta genom att lotsar rätt i vården.

De flesta av hemsjukvårdens patienter är de äldre äldre alltså de över 80 år. Patienten har ofta besvär av flera sjukdomar och handikapp, många både ser och hör dåligt samt har svårt att röra sig. De dagliga sysslorna som att klä sig, tvätta sig, städa, handla, laga mat blir inte längre självklara som det varit tidigare i livet. Med detta kommer också isolering och ensamhet. Familjen har kanske med åren tunnats ut eller bor på annat håll och vänkretsen minskar likaså. Vi inom hemsjukvården har stor betydelse för våra patienter, vi vet att vi gör skillnad för den enskilda människan. Det finns studier som talar för att bland äldre är de ytliga kontakterna (där vi inom hemsjukvården ingår) minst lika viktiga som familje- och vänskapsbanden.

Det är därför sorgligt att se, att med införandet av Vårdvalet i landstinget försvåras vårt arbete i hemsjukvården och därmed de viktiga kontakterna med de äldre äldre. Vi distriktssköterskor vill värna om områdesansvaret för att det är tryggt för de äldre i ett område att veta vilken distriktssköterska de ska vända sig till när problem uppstår men också för att det är bra för oss att känna till befolkningens villkor. Självklart är områdesindelningen också nödvändigt för logistiken när vi åker på våra hembesök annars blir både miljön och ekonomin lidande.

Införandet av vårdvalet i länet har medfört att man minskar på hemsjukvården och det leder till försämrade villkor för de äldre äldres livssituation. Jag anser att hemsjukvården bör stå utanför vårdvalet i en egen organisation under landstinget och då tror jag vi kan göra ännu mer för de riktigt gamla i länet.

Jag bara undrar, vad vill ni politiker göra för våra äldre äldre i samhället?

Mina härliga arbetskamrater på hemsjukvården gör jobbet ännu roligar och som jag sa på utvecklingsdagen:

Det är högt i tak hos oss och jag kan haspla ur mig saker utan att tänka efter före men jag vet att ni tycker om mig ändå, det ger trygghet och styrka i en arbetsgrupp det.

I fredags deltog jag och några goda kollegor på Gammaldagsmarknad på torget i Sävsjö. Där lottade jag ut min kära make......................... damen som vann blev glad och hade inte varit på hälsoundersökning på länge.

Förbi Sävsjö Vårdcentals stånd kom en gammal dam som har den aktningsvärda åldern inne. Hon var 94 år, helt vid sina sinnes fulla bruk och vid god vigör. Vi frågade henne vad hon gjorde för att vara så frisk och pigg vid den åldern. Hon svarade att hon var ute och rörde på sig varje dag och att  hon aldrig rökt eller supit. Inga konstigheter alltså. Enkla och bra råd för att få en fin ålderdom.

Tänkte berätta lite om familjens nya perfekta fritidssysselsättning, man måste ju ha något att göra när man inte arbetar eller fixar med hus och trädgård eller är med barnen på fotboll, hockey, ridning, orientering, dans, skytte eller något annat som hundkurs, gympa, styrelsemöte, motorcykeltripp, släktkalas, tantfika.

Maken hade nämnt något om detta för några år sedan men jag hade bara fnyst, säger han ja, men jag hade aldrig hört talas om detta förrän jag läste om det på nätet förra våren.
Perfekt på så vis att alla i familjen får sitt intresse mättat. Min data och prylintresserade make, jag som är en naturmupp och gillar picknick i det gröna och barnen som är sakletare. Tre önskningar på en gång, inte illa.

Man behöver en dator med internet, två GPS, en för bilen och en för handen, små bytesgrejer, multiverktyg, silvertejp, papper och penna samt kamera som är bra att ha om man vill föreviga äventyret och så förståss den nödvändiga fikakorgen. Vi har införskaffat oss en väska till alla prylar som ska med. Rekommenderar också oöma kläder och kläder efter väder. Ibland behöver man mod och en portion tålamod.

På internet finns koordinaterna till skatten eller cachen som det heter på geocachingspråket sedan är det bara att ta sig dit och börja leta.
Det finns stora skatter och det finns pytte, pytte, yttepytte små som den som är placerad längst ut på piren i Jönköping. Den fick vi leta efter en bra stund innan maken hittade, fäst inne i en ventil, den var 1 cm hög och ½ cm i diameter och med en rad från kollegieblocket instoppat. Vår första nano cache.

I cachen ligger alltid en loggbok som man skriver sitt signum i för att bevisa att man hittat den och ibland har man tur och det finns fina skatter så som glaskulor, hårspännen, vackra stenar eller som en gång en skidmedalj, fina bra att ha saker. Tar man något ska man alltid lägga i något mer värdefullt än det man tagit, på så vis kan det ju en vacker dag ligga nycklarna till en röd Ferrari i cachen.

Mod behövdes en het högsommardag då vi packade bilen full med gummistövlar, plastpåsar att förlänga stövelskaften med, ficklampor och varma jackor och ställde in GPSen mot Ädelfors. Vi tog oss in i guldgruvan och vadade i iskallt vatten 350 m rakt in i berget. Luften i gruvgången var råkall och det enda ljus som ledde oss framåt var lyset från våra pannlampor. Det var vackert då väggarna glittrade som de var beströdda med små guldkorn.
Efter bara 50 m räckte inte stövlelskaften till på de två minsta i teamet, dottern fick bäras medan sonen utan att klaga travade på med stövlarna fulla med kyligt vatten. Under det mörka vattnet låg slippriga stockar som man lätt halkade på och hu, vad det inte något som rörde sig i vattnet också!
Tillslut, efter att trevat oss fram i den trånga gången öppnade berget sig och vi var framme vid den så kallade kyrkan. Där fanns en liten strimma ljus som sipprade in från en öppning långt upp i takvalvet.
Vi svängde höger och över en bro som någon stackare byggt långt här inne. In i ytterligare en gång och sedan till höger igen och där, längst in hittade vi skatten. Tro att vi jublade och dansade runt i mörkret som vilda indianer kring sin totempåle. Vi tog ju vår första femfemma, alltså 5 poäng av 5 möjliga i svårighetsgrad att både hitta och terräng.

 

Väl vid datorn igen ska man logga att man hittat cachen och då uppenbarar sig en smileys på kartan där man varit. Vi har i dagsläget 172 stycken men det finns de team som hittat flera tusen.

Jag får berätta mer en annan gång t.ex om när maken trillade i Emån en tidig vårdag eller om hur vi höll på att riva en brandstation, allt för att hitta skatten. 

Ajajaj nu har jag avslöjat alldeles för mycket för er mugglare - ni som inte håller på med de här tokerierna.

 

 

I min sköna ungdom pluggade jag psykologi i Jönköping. Det gjorde att jag funderade över livet precis som alla ungdomar gör. Jag vände ut och in på tankarna och grubblade nätterna igenom, efter 15 veckor hade jag fått nog. Saker och ting förblev som de var, det var inte mer med det.

Nu stod livet och gapade efter mig, vart skulle jag ta vägen?

Flyttlasset gick till Göteborg och jobb på Östra Sjukhusets barnklinik. Först på barnanestesi där jag vantrivdes i den tuffa miljön, jag gick in på toan och lipade.
Efter några månader fick jag börja på barnintensiven och där kännde jag mig hemma. Härliga jobbarkompisar men hårt arbete. Vi skötte för det mesta två alldeles förtidigt födda barn som låg som fågelungar i varsin kuvös.

En eftermiddag kom jag ut i sköljen och på fönsterhyllan låg ett paket, inslaget med brunt paketpapper och snöre om. Jag frågade jobbarkompisen vad det var för något. Jag fick en chock, det var ett dött barn i paketet. Kunde man verkligen göra så! Var ändå inte ett nyfött barn mer värt än att ligga i ett paket på fönsterhyllan?
Vilka värden har vi, hur dömmer vi egentligen? Ingen annan än vi själva sätter dem utefter vilka erfarenheter vi har samt vilket sammanhang vi befinner oss i.

Det var här jag för första gången mötte den svåra sorgen som kommer med döden. Det var fruktansvärt att se föräldrar så fulkommligt nerbrutna efter att deras barn dött. Då lärde jag mig att aldrig försöka ställa frågan varför för det finns inget svar.


En vacker ljummen sommarkväll hade en kompis från studietiden i Nässjö och jag stämt träff. Vi köpte en kartong med vindruvor sådana där goda små utan krärnor och åkte ut till havsklipporna. Mörkret föll och tusentals sjtärnor tändes och vi snackade en hel del om livet och sånt. Vi la oss ner på de solvarma stenarna och tittade med vidöppna ögon rakt upp och djupt in i oändligheten. Det var då jag bestämde mig, djupare filosofi är inget för mig.

Hur jag än tänker kommer man alltid tillbaka till samma punkt, man liksom kommer aldrig till den där andra dimentionen.
Jag borde kanske pröva yoga!