Evas glimtar

I min sköna ungdom pluggade jag psykologi i Jönköping. Det gjorde att jag funderade över livet precis som alla ungdomar gör. Jag vände ut och in på tankarna och grubblade nätterna igenom, efter 15 veckor hade jag fått nog. Saker och ting förblev som de var, det var inte mer med det.

Nu stod livet och gapade efter mig, vart skulle jag ta vägen?

Flyttlasset gick till Göteborg och jobb på Östra Sjukhusets barnklinik. Först på barnanestesi där jag vantrivdes i den tuffa miljön, jag gick in på toan och lipade.
Efter några månader fick jag börja på barnintensiven och där kännde jag mig hemma. Härliga jobbarkompisar men hårt arbete. Vi skötte för det mesta två alldeles förtidigt födda barn som låg som fågelungar i varsin kuvös.

En eftermiddag kom jag ut i sköljen och på fönsterhyllan låg ett paket, inslaget med brunt paketpapper och snöre om. Jag frågade jobbarkompisen vad det var för något. Jag fick en chock, det var ett dött barn i paketet. Kunde man verkligen göra så! Var ändå inte ett nyfött barn mer värt än att ligga i ett paket på fönsterhyllan?
Vilka värden har vi, hur dömmer vi egentligen? Ingen annan än vi själva sätter dem utefter vilka erfarenheter vi har samt vilket sammanhang vi befinner oss i.

Det var här jag för första gången mötte den svåra sorgen som kommer med döden. Det var fruktansvärt att se föräldrar så fulkommligt nerbrutna efter att deras barn dött. Då lärde jag mig att aldrig försöka ställa frågan varför för det finns inget svar.


En vacker ljummen sommarkväll hade en kompis från studietiden i Nässjö och jag stämt träff. Vi köpte en kartong med vindruvor sådana där goda små utan krärnor och åkte ut till havsklipporna. Mörkret föll och tusentals sjtärnor tändes och vi snackade en hel del om livet och sånt. Vi la oss ner på de solvarma stenarna och tittade med vidöppna ögon rakt upp och djupt in i oändligheten. Det var då jag bestämde mig, djupare filosofi är inget för mig.

Hur jag än tänker kommer man alltid tillbaka till samma punkt, man liksom kommer aldrig till den där andra dimentionen.
Jag borde kanske pröva yoga!