Evas glimtar

Detta har varit en kalas helg.....

Det började med att jag var med och hjälpte till på Sommarcaféet i Kännstubba bygdegård dit ett 90-tal personer kom och slutade igår med att kära svärmor hade 80-års kalas med ett 90-tal gäster i Björnskogs trädgård.

Båda kalasen gick som smort och blev väldigt lyckade och vädrets makter var på vår sida.

I fredags på caféet i Kännestubba underhöll Annie Nykvist och Moa Persson. Tack ni båda begåvade, söta, unga och trevliga tjejer för en finstämd och vacker musikupplevelse.

När Annie sjöng den gamla låten ”Tack för en underbar, vanlig dag” från Agneta Fältskogs album ”Elva kvinnor i ett hus” från 1975 kom gamla minnen över mig. Jag hade nästan glömt albumet och så mycket det betydde för mig då i tidiga tonåren. Jag var 13-14 år och min äldste bror Per och hans fru Helena hade köpt en gård i Lemnhult och jag var där på sommarlovet. De hade grammofon och hade köpt Agnetas LP-skiva och vad jag minns gjorde jag inte mycket annat än lyssnade på denna hela dagarna för jag bara älskade den. Skivan är den jag har lyssnat till mest och för mig blev kvinnorna i huset levande och jag förstod då att det finns olika sorts människor som bär på skilda drömmar.

Jag är så ledsen att jag inte fick med mig videokameran så jag kunde spelade in när Annie sjöng låten så fantastiskt fint. Får jag säga det så gjorde hon det bättre än originalet men ni får hålla tillgodo när Agnetha sjunger låten och det är inte så dumt det heller.

Man kan inte blogga vidare utan att skriva något om det vidriga som hänt i Norge. Det är ett djupt sår och svår sorg för Norges folk och tankarna går till de som var med och deras anhöriga.

De första dygnen tittade och lyssnade jag på TV och radio hela tiden för att suga åt mig all information, för att  förstå. Det går inte att ta in och fatta hur någon människa kan vara så ofattbart grym. Idag på morgonen uttalade min hjärna terroristens, massmördarens och galningen namn och jag blev förfärad. Jag vill inte lägga det på på minnet för monstret är inte värd att bli ihågkommen.

Självfallet har även politiker och vi alla ett stort ansvar åt vilket håll vårt samhälle ska ta. Vi måste alla hjälpas åt att kämpa emot våld, rasism, intollerans, mobbning, trackasserier och elakhet.

Jag tror det behövs mer humanism i samhället där medmänsklighet och förnuft får större utrymme.

Eva

Det är sommar och jag har semester men bara den här vecka också sen är de futtiga fyra veckors ledighet ett minne blott. Har jag nu gjort det jag skulle?

Nä ä, inte, har tänkt att hinna med en massa bra saker som att måla garaget, lägga sten, storstäda huset men än har inget blivit gjort, sen vill man lyssna på sommarpratarna och läsa några sköna böcker men det har heller inte blivit gjort.

Däremot har vi varit en vecka med husvagn i Stockholm. Turen började med två nätter i Trosa där vi strosade runt i den mysiga staden och letade Cacher (tack för dem). I Trosa ligger ”Världens ände” en förklaringen är att det förr bara gick en enda väg till Trosa "Du reser runt i livet och travar hit och dit. Nu kan du sluta vandra, Du kommer bara hit!" eller så är det Kallbadhuset som fanns längst ut på piren i Trosas hamn som kallades så.

På väg till Stockholm stannade vi till på Tullgarns slott och gick en guidad vandring som var spännande och intressant. Barnen letade fladdermöss som var gömda i rummen. Rysslands Tsarfamilj hade varit på besök här några år före revolutionen och därmed deras avrättning. Det var stort att Tsarfamiljen var på besök för Kungen hade låtit måla en stor tavla med det Ryska skeppet och Kungens skepp som ligger ankrade utanför slottet. De hade också gjort om flera rum på slotten som skulle passa till Tsaren och hans familj men den valde att sova på sin båt (lite snopet). I gästboken kan man beskåda Nikolaj II och övriga familjens namnskrift även lille Aleksej har plitat ner sitt namn.

Väl i Stockholm parkerade vi bil och husvagn på Ängbybadens camping som låg väldigt bra till vid Mälarens strand och 5 minuter till tunnelbanan. Tack till det äldre Tyska paret med husbil som var vänlig och flyttade på sin bil för att vi skulle kunna baxa in vår husvagn på den lilla, lilla plätten längst in i hörnet. Som tack kunde vi hjälpa dem att ta reda på vilken gata Astrid Lingren bott på i Vasastan och när man kan besöka hällristningarna i Norrköping. Ibland har man verkligen nytta av Smart-telefonen.

I huvudstaden avverkade vi museer som Livrustkammaren, Vasa och Junibacken samt en massa caféer och restauranger. Barna roade sig på ”Grönan” medan jag tog en promenad men Odette runt Djurgården och satt på utebar vid Djurgårdbron och tittade på flotta båtar.

I storstads djunglen

Vi gjorde också ett besök på Birka, Vikingastaden i Mälaren där vi gick en guidad tur men en klart överkvalificerad guide. En hårdrocksviking som pluggat till arkeolog med specialisering på vikingatiden. Adam lyssnade men stora ögon och öron då han berättade om vilka vikingarna var och hur de levde. För att kallas viking ska man vara handelsman, upptäcktsresande eller plundrare från Norden och man hade INTE horn på hjälmen, hornet drack man ur. På vikingatiden var man här i Norden världsbäst på att bygga snabba skepp och gjorde mycket vackra smycken däremot var man väldigt dålig på att bygga hus därför finns inget från staden Birka bevarat, inga palats eller colosseum.

Fötterna värkte efter intensiva dagar men mycket gåande på Stockholms gator och letande efter ytterligare cacher så nu fick det vara nog, vi behövde komma hem och vila upp oss.

Hem ljuva hem, lugnet över Ärnanässjön

Eva

Första veckan på semestern var vi på den traditionsenliga årliga utflykten till Liseberg. Jag var inte så hemskt sugen på detta för vi hade varit på Legoland ett par veckor tidigare och tyckte det kunde räcka med karuseller. Övriga familjen envisades med att vi inte kunde bryta denna fina tradition. Så det fick bli en tur till Liseberg och till Adams stora glädje följde även Jonas med. Vi åkte på onsdagen, det skulle bli bra för då öppnade Liseberg tidigare än övriga dagar så vi kunde hinna men riktigt många åk. Vi var framme i god tid men vad nu? Det var stängt och öppnade inte förrän kl 13.00, vad gör man? Jo letar cacher förstås. Vi gick bort till Universeum och hittade en högt upp efter lite klättrande i branten. Vi gick även till shoppen och jag hittade världens sötaste och goaste små tofflor till bäbisar, vem har fått en bäbis? Jo både Anna och Carl har nyligen fått sina små guldklimpar, vilken tur, så jag fick köpa ett par.

På Liseberg åkte vi så mycket som vi orkade, för första gången åkte Adam Kanonen, Alva Balder (hon hade äntligen rätta längden inne) medan Jonas och jag åkte AtmosFear. Det var en hemsk upplevelse och sitta så högt upp och dingla med benen, det kändes som att sitta på en flygplansvinge högt uppe bland molnen.

När vi skulle passera biljettkontrollen för att åka Kållerado gick Adam först sedan Peter. Tjejen i kontrollen vill se......varpå Peter ställer sig lydigt vid det uppsatta måttstocken. Hoppsan det var nog något annat hon ville se, typ åkbandet kom han på eller trodde hon verligen att han skulle var för kort i rocken, nä, det låter inte troligt. HA, ha, ha vi fick i alla fall ett gott skratt där i kön.

Eva

Projekt, projekt, projekt det är tidens melodi.

Jag sökte ett jobb för ett tag sedan som projektledare på Qulturum i Jönköping, fick inte jobbet men blev erbjuden ett annat projekt och jag hoppade på.

I Hultsjö Bygdgårdsförening ska vi driva ett Bild och Film projekt med stöd från LEADER som består av finansiering från EU, svenska staten samt kommunerna Högsby, Nässjö, Sävsjö och Vetlanda, genom föreningen Mitt i Småland.
Mitt i Småland är en ideell förenings som finns till för att utveckla landsbygden genom stöd till LEADER-projekt.

Tydligen skrev jag ihop ansökan så bra så vi fick beviljat 30 000 kr för att kunna driva aktiviteterna i projektet. Med en investering i datakanon kan vi ordna barn och ungdomskvällar med filmvisning, fotokurser, datakurs för seniorer, bild och filmvisning från älgjakten, fotbolls och hockeyvisning, så ska det låta kvällar och mycket, mycket mer.

Det nya jobbet som projektledare är på 50 % och innebär att jag ska fortsätta synliggöra samt att vi i Jönköpings län blir bättre på palliativ vård utifrån det nationella palliativa registret. Syftet med registret är att vi i sjukvården ska bli bättre på att den sjuke och närstående ska vara informerad om situationen, smärtlindring, symtomlindrad från andra besvär, vara ordinerad läkemedel att ge vid behov, att man blir vårdad där man vill dö, inte dö ensam och att närstående får stöd.

Det ska verkligen blir kul och spännande att få ta sig an denna viktiga uppgift.

Eva