Evas glimtar

I mitten av juni tog vi en tur till Skurugata som ligger nordost om Eksjö. Skurugata är en ca. 800 meter lång klyfta i berget. Det finns flera teorier om hur klyftan har uppkommit, den kan var skapad av en isälv vid inlandsisens smältning eller så kan det vara en spricka i berggrunden eller en gravsänka. Vem vet?

Mäktigt och mystiskt är det att gå där nere i fukten och kylan och titta upp på de höga bergsväggarna som kan vara uppemot 35 meter. Coolt.

Alva var avvaktande till att ge sin in i klyftan för jag hade berättat för henne att Vintergreven har sitt tillhåll här. Efter att Vintergreven har rövat bort Vårprinsessan får hon tillbringa hela långa mörka vintern här i kalla Skurugata, stackars henne.  Men varje år vid valborg står ett stort slag då Vårgreven efter en hård kamp mot Vintergreven kan ta tillbaka Vårprinsessan så det äntligen kan bli vår. Detta slag har Alva själv sett så då måste det vara sant. Det vore ruskigt att stöta på Vintergreven långt ner i gatan tyckte Alva, han kunde ju få för sig att kidnappa oss alla. HUuuu.

Allt gick bra och vi såg inte av någon Greve eller några andra mystiska varelser. Vi kom fram och klättrade upp för stigen till Skuruhatt. Att komma upp på hatten kändes som en enorm kontrast till den trånga klyftan som vi nyss befunnits oss i. Här får man luft under vingarna med en storslagen, milsvid utsikt 337 meter över havet. På Skuruhatt finns en minnessten över Albert Engström med hans egna ord inristade.

"Folket som bo i dessa gårdar torde vara av det renaste guld. Dessa sega, magra arbetare, som brottas med sin fattiga jord och segra, segra, är det icke ett folk att hålla av."

Jag håller verkligen med honom, för när man ser denna stenrika trakt förstår man hur våra förfäder måste ha slitit och släpat. Det är viktigt att vi fösöker förvalta detta arv på bästa sätt så vi får fortsätta njuta av ett öppet landskap.

På vägen till Eksjö stannade vi vid vägen för att leta efter en cach som låg vid en milstolpe. Vi letade ett tag innan Adam hittade gömman men jag hittade något ännu bättre. LINNEOR i massor. Sedan jag kom till Sävsjö kommun har jag frågat och tittat efter den fantastiskt söta blomman men det verkar inte finnas här. Jag blev överlycklig då jag fick se dem och tjoade på de andra som gått i förväg. De trodde att jag minst hade hittat en stor, fet rubin men det var något mycket bättre. Det gjorde mig lycklig att efter 10 år få återse den näpna lilla finlemmade blomman med sitt skira bladverk. Tänk vad så lite kan göra för människan.

Eva

Tillsammans med vovven gick jag Harabyggerundan i kväll. Hunden skuttade som vanligt omkring i skogen och luktade på allt mellan himmel och jord medan stackars jag stavade omkring med kompressionsstrumpor och stödförband på höger ben för att det inte ska svullna mer. Fast det är inte ett dugg synd om mig för jag får skylla mig själv, gamla kärringen, som ger sig ut på asfalt och joggar.

På kvällsrundan stötte jag på ett väldigt fint ”lås” för att öppna och stänga till hagen. Jag har inte sett ett sådant fiffigt och fint arbete någon annanstans än i Ekeby. Det gick hur lätt som helst att öppna låset på övre tråden och sedan kliva över den understa för att därefter stänga omsorgsfullt efter mig så inga djur kan rymma.

Ni kan se på bilden hur det är konstruerat om någon skulle vilja ta efter. Jag kan verkligen rekommendera ”låset” efter att ha provat det hela med mycket gott resultat ;)

Byrackan ville ha med sig en smärre pinne hem som trofé men där gick hon bet.

Eva

I går kväll var det kräftfiske-premiär och det är då sjöns röda guld ska dras upp. Det började med förberedelser redan tidigt på dagen då folk runt sjön tog fram sina burar och såg till att de var i gott skick. Fiskat till matningen var gjort med nät natten innan så det var klart, några abborrar, mört och sikar fick sätta livet till. Så blev det kväll, vinden var ljummen och sjön låg spegelblank och grillen var tänd, vad mer kan man önska? Det var helt enkelt en helt underbar, perfekt kväll för kräftfiske.

När burarna låg i sjön tog barna fram håvarna och knöt fast en av Adams avskurna fiskhuvuden. Peter gjorde pinnar med klykor så¨man kunde lägga i och ta upp håvarna bättre för att inte kräftorna skulle hinna krypa iväg. Adam, Alva och Elsa la sedan i håvarna utmed strandkanten och fick fullt sjå med att vittja dem. Spännande var det när första kräftan kom med håven upp och det bekräftades med glädjetjut över sjön.

Jo då, det ska allt bli kräftkalas i Björnskog i år också, slurp.

Eva