Skurugata och Linneor
I mitten av juni tog vi en tur till Skurugata som ligger nordost om Eksjö. Skurugata är en ca. 800 meter lång klyfta i berget. Det finns flera teorier om hur klyftan har uppkommit, den kan var skapad av en isälv vid inlandsisens smältning eller så kan det vara en spricka i berggrunden eller en gravsänka. Vem vet?
Mäktigt och mystiskt är det att gå där nere i fukten och kylan och titta upp på de höga bergsväggarna som kan vara uppemot 35 meter. Coolt.
Alva var avvaktande till att ge sin in i klyftan för jag hade berättat för henne att Vintergreven har sitt tillhåll här. Efter att Vintergreven har rövat bort Vårprinsessan får hon tillbringa hela långa mörka vintern här i kalla Skurugata, stackars henne. Men varje år vid valborg står ett stort slag då Vårgreven efter en hård kamp mot Vintergreven kan ta tillbaka Vårprinsessan så det äntligen kan bli vår. Detta slag har Alva själv sett så då måste det vara sant. Det vore ruskigt att stöta på Vintergreven långt ner i gatan tyckte Alva, han kunde ju få för sig att kidnappa oss alla. HUuuu.
Allt gick bra och vi såg inte av någon Greve eller några andra mystiska varelser. Vi kom fram och klättrade upp för stigen till Skuruhatt. Att komma upp på hatten kändes som en enorm kontrast till den trånga klyftan som vi nyss befunnits oss i. Här får man luft under vingarna med en storslagen, milsvid utsikt 337 meter över havet. På Skuruhatt finns en minnessten över Albert Engström med hans egna ord inristade.
"Folket som bo i dessa gårdar torde vara av det renaste guld. Dessa sega, magra arbetare, som brottas med sin fattiga jord och segra, segra, är det icke ett folk att hålla av."
Jag håller verkligen med honom, för när man ser denna stenrika trakt förstår man hur våra förfäder måste ha slitit och släpat. Det är viktigt att vi fösöker förvalta detta arv på bästa sätt så vi får fortsätta njuta av ett öppet landskap.
På vägen till Eksjö stannade vi vid vägen för att leta efter en cach som låg vid en milstolpe. Vi letade ett tag innan Adam hittade gömman men jag hittade något ännu bättre. LINNEOR i massor. Sedan jag kom till Sävsjö kommun har jag frågat och tittat efter den fantastiskt söta blomman men det verkar inte finnas här. Jag blev överlycklig då jag fick se dem och tjoade på de andra som gått i förväg. De trodde att jag minst hade hittat en stor, fet rubin men det var något mycket bättre. Det gjorde mig lycklig att efter 10 år få återse den näpna lilla finlemmade blomman med sitt skira bladverk. Tänk vad så lite kan göra för människan.
Eva
