Nu i påsk var jag på gudstjänst i en frikyrka för Alva skulle vara med i barnkören och sjunga. Då väcks de religiösa grubblerierna till liv. Jag får bra inte ihop det hela. Jag har massor av frågor och fundering varför man har en religiös tro. I vilket syfte ska man tro på Gud och vad ger det?

Att tillhöra en församling kan finnas många anledningar så som gemenskap, underhållning, sysselsättning, grupptillhörighet men detta är inga specifika syften för att tro på Gud. Är det att man kommer till himmelen och får evigt liv som är målet? För mig är det inte så attraktivt för vad ska man syssla med i all evighet och i vilken form är man för kroppen är ju förbrukad. Och vilket Jag/mig är det som lever vidare? Är det så att det är det jaget som lever vidare som jag är när jag dör så får man hoppas att man inte dör som dement. Och stackars barn som dör som aldrig får utvecklas och får bli ett spädbarn i all evighet. Jag förstår helt enkelt inte hur det är tänkt.

Är Gud allsmäktig så tycker jag att det är en väldigt elak Gud som låter barn svälta, bli misshandlade och våldtagna. Att det skulle finnas en motpol som djävulen, är för mig som att tro på tomten det finns definitivt inte i min värld. Kan man som religiösa tro på på både Gud och djävulen? Gud säger att man ska tro bara på honom.

I kyrkan säger de att Gud hör bön men hur fungerar det?

Vems böner är mer värda än den andres och i så fall anser inte Gud att vi är lika mycket värda och det är inte ok av en god Gud. Och hur kan man vara så naiv att tro att Gud skulle bry sig, när jag ber om vackert väder på min födelsedag eller att datakanonen ska fungera på nästa möte. Han borde ha fullt upp med att fixa de svältande barnens och deras föräldrars böner innan han tar i tu med ilandsproblemen. Tror man att det bara är de som ber som det händer bra saker för? Det är inte min erfarenhet eller hur funkar det?

Gud botar sjuka kan man få höra i kyrkan. Lite taskigt mot sjukvården och vetenskapen som definitivt botar fler sjuka än någon annan. Men de som inte blir botade kan man alltid skylla sjukvården på men inte Gud.

Jag har tyvärr inte läst bibeln särskilt mycket och det kanske därför som jag har så många frågor.

Men vissa berättelser har jag hört om som t.ex de i gamla testamentet och den Guden är riktigt ond Gud som dödar oskyldiga barn. Det är verkligen inte ok att tro på en sådan Gud.

Och varför är det bara ett slags folk som han bryr sig om i gamla testamentet? Om den kristna Guden skull vara den enda Guden varför ser han inte till alla människor då? Vem ska de andra tro på?

Och varför sänder han Jesus till jorden för att vi ska tro på honom? Finns det verkligen inte bättre sätt att visa sig så alla på jorden ska få möjligheten att tro på honom? Vi här uppe i norden eller indianerna i Amerika eller folket i Afrika och bortre Asien? Ska det behöva ta tusentals år för dem att ens få möjligheten att tro på Gud och evigt liv?

Jag kan tänka mig att en Gud är bra att tro på men då som Jonas uttryckte det efter att han konfirmerats ”Gud är en låtsas kompis”. Det tycker jag är ganska bra för en låsas kompis finns alltid hos dig, älskar dig precis som man är, ser dig och bekräftar dig och tror på dig. En kompis som man kan resonera med och prata med i svåra stunder och som kan vägleda dig. Men man kan inte lägga sina synder hos Gud och tro att man kan gå skuldfri. Nä man får allt stå sina kast och be om förlåtelse till de man gjort illa och inte göra om det så man kan sova gott om natten.

Eva

Nu har jag verkligen fått vatten på min kvarn. Jag har varit skeptisk till friskolor för grundskolan flera år men på senare tid har jag tagit ställning mot det fria skolvalet som göra att man kan starta friskolor. Jag anser det viktigt att alla barn får samma möjlighet att gå i en skola fri från all form av religiös, etnisk eller politisk inblandning.

Det är viktigt att samhället inte medverkar till att förstärka grupperingar. Det är i interaktionen mellan olika typer av människor som synergieffekt uppstår, som är så nödvändigt för samhällets utveckling.

Friskolor ägda av olika kyrkor, församlingar eller andra grupperingar ökar segregationen precis som hela det fria skolvalet gör. Vissa skolor går de ”duktiga” eleverna i och andra skolorna går övriga i och vissa skolor går de med sämst förutsättningar. Vilken skola man väljer har delvis med elevernas socioekonomiska förutsättning och detta ökar också segregeringen. Det blir lätt vi och dom. Dessutom kommer eleverna bli utsatta för förutfattade meningar för vilken skola man går/gått i.

Det är inte klokt att man kan godkänna skumma verksamheter att få ta hand om våra barn som är samhällets investering. Jag anser att vi har ett ansvar att alla barn har rätt till samma förutsättningar i skolan.

Kan man godkänna religiösa sekter med en sluten livsstil så som frikyrkosekten Plymouthbrödernas skola i Långaryd. Då kan man godkänna skolor ägda av Sverige Demokraterna, Hells Angels eller varför inte Allqaida eller liknade affärsverksamheter med helt oacceptabla värderingar. Vilka mål och visioner har dessa verksamheter för att starta en skola? Vilka mål och resultat mått har skolor ägda av kyrkor, verksamheter med visst politiskt innehåll eller företag med stort vinstintresse?

Att lärarna ska arbeta utefter läroplanen är en självklarhet men det har visat sig att lärare undervisar på ett visst sätt för att föräldrar förväntar/kräver det (inte alltid klart uttalat). Påtryckningarna kan t.ex. handla om föräldrarnas religiösa uppfattningar. Hur agerar läraren på dessa krav om en kyrka eller församling driver skolan?

På vissa skolor blir lärarna utsatta från ledningen att sätta bättre betyg därför att det gynnar skolans rykte, som då leder till att fler kommer att söka den skolan.

Jag tycker det är så viktigt att man under sin skoltid ska få möta människor med olika förutsättningar och bakgrund. Jag är övertygad att det ökar förståelsen för andra människor och det är en nödvändighet för att få ett bättre samhälle.

Varför är det så svårt för beslutsfattarna inom vården att se distriktssköterskans kompetens och potential?

Landstingen har på de flesta håll släppt ifrån sig makten/styrningen över vård i hemmet antingen till kommunen eller till vårdcentralerna i vårdval och dessa har inte tillräckliga incitament att utveckla denna vårdform.

Min vision om vård i hemmet bygger på en organisation med distriktssköterskor där man arbetar både mot sjukhuset, vårdcentralen och kommunen.

Där man kan vara sjukhus och vårdcentraler behjälplig med bedömningar, utredningar och behandlingar i hemmet.

Där man sammarbetar med läkare och andra professioner när det behövs.

Där man har ett tätt samarbete med hemtjänst, arbetsterapeuter och biståndshandläggare för att ligga steget före och tidigt upptäcka dålig symtomkontroll, läkemedelsrelaterade tillstånd och sviktande hälsa eller hemsituation.

Där man arbetar förebyggande med vårdprevention och regelbundna läkemedelsgenomgångar.

Där man arbetar med att stötta och ge patienterna kunskap i bl.a. goda levnadsvanor, egenvård och symtomkontroll.

Där man lotsar patienterna rätt i vården.

Där man bedriver välgorda vårdplaneringar och god palliativ vård.

En Distriktssköterka för alla borde vara en självklarhet. Distriktssköterskan ska finnas tillgänglig dygnet runt alla dagar i veckan och dit alla invånare kan vända sig för råd och stöd i hälso- och sjukvårdsfrågor.

Hade varje medborgare en ”egen” distriktssköterska som arbetade förebyggande och utåtriktat är jag övertygad om att många av de bekymmer och problem som uppstår blir lösta och kommer att leda till färre vårddygn, färre akutbesök samt högre livskvalitet framför allt för de mest sjuka äldre.

Visst kommer det att behövas mer resurser till vård i hemmet men det verkar inget problem när man på flera håll kan anställa vårdcoacher eller vårdlotsar.

Eva

Aj, aj, aj...nu har jag blivit kriminell. I natt laddade jag upp en otillåten film på YouTube. Snälla, snälla, snälla SVT, jag vill inte bli inburad.....

Jag som var så himla nöjd med mig själv som lyckades att först få in filmen från telefonen till datorn och sedan skapa ett YouTube konto och ladda upp filmen där och till sist få den uppladdad till bloggen. Det var en massa jobb och nu har SVT tagit bort Den. Besviken.

Bli inte arga på Ranelid, han kan ju inte rå för att han lyckades aktivera sina fan att ringa. De man ska bli arga på är alla vi som inte ringer och röstar. Vi får skylla oss själva vem som kommer till finalen.

Green room

Deltävling 1 i Växjö den 4 februari 
1. Sean Banan – "Sean Den Förste Banan"
2. Abalone Dots – "På väg"
3. The Moniker – "I Want To Be Chris Isaak ..."
4. Afro-Dite – "The Boy Can Dance"
5. Dead by April – "Mystery"
6. Marie Serneholt – "Salt And Pepper"
7. Thorsten Flinck & Rev... – "Jag reser mig igen"
8. Loreen – "Euphoria"

Nu är sportlovet avklarat med aktiviter som Nerf-fight och filkmkvällar.

I tisdags hade vi bokat sporthallen i Stockaryd för lite sportlovskul. Vi började med att spela lite badminton, det var inget för en arga Alva. Därefter plockades alla tänkbara redskap fram inför det stundande kriget. Det var 18 pojkar och en modig flicka som med vapen och bollar tog sin in i fiendes bo, erövrade flaggan och tog sig tillbaka till sitt eget läger. I början var de avvaktande och gömde sig väl bakom alla barrikader men snart ven pilar och bollar över hela salen.

På kvällen var Adam på filmkväll i Kännestubba tillsammans med 12 andra barn från mellanstadiet och högstadiet. Det var mest lite större flickor och de valde förståss en "tjejfilm" med romans i. Adam och Lucas var chockade när de kom hem av att se en ”så snuskig film” som de uttryckte sig, aldrig mer skulle de se en SÅN film. Det fick mig att tänka till, självklart är det så att Adam aldrig har sett nån ”tjejfilm” han ser bara action eller äventyrs filmer. Det var bara nyttigt för Adam att få se en glimt av tjejernas värld.

På onsdagen visades en film som inte väckte SÅ starka kännslor, Aristocats. En film som jag tycker är Disneys finast och vackrast tecknad. Det var 22 pojkar och flickor som pysslade, lekte, busade och smaskade hamburgare och glass till efterrätt. Medan jag stekte hamburgare för glatta livet fixade Elin till pysslet. Av lerklumpar blev det fina små färgglada smycken, kylskåpsmagneter och kulor mm som sattes i i ung för att bli stenhårda.

Det blev en lyckad kväll och jag tror att barnen hade en rolig stund. En pojke sa till mig när han gick - vi ses på påsklovet. När jag åkte hem efter att stått och gått i sex timmar utan vila undrade jag varför göra jag detta och beslutade mig för att nu få det vara sista gången, det blir inget återsende på påsklovet.

Men, men, men.... nu har det gått några dagar och benen och fötterna har fått vila och som förr så kommer ideerna över mig.......vi får väl se.........

Eva

I år är man uppe på kullen och det är dags att blicka bakåt och sammanfatta sitt liv eller göra en Här är ditt liv eller ett sammlings album. Dessutom borde man göra en "to do" lista innan man dör men det få bli en annan gång.

När jag tittar bakåt nerför kullen ser jag två spår, ett Mitt yrkes jag och ett Mitt privata jag. Nu när jag ser det så här tycker jag det är sorgligt, för mig har båda spåren varit viktiga men de flätas inte ihop särskilt mycket som de borde göra. Bägge spåren är ju faktiskt jag. Jag ser att spåren går än hit och än dit men yresspåret är något rakare och fyllt av kunskap och erfarenhet. Jag har nog alltid haft en dröm att göra karriär, att få utveklas och göra det jag är bäst på. Särskilt bråttom har jag inte haft utan sett allt arbete som en väg rik på erfarenhet. Dessutom har mitt privata jag tagit plats och varit viktig så det har inte varit läge för någon karriär.

Kanske är tiden mogen att göra något nytt. Delvis prövar jag något nytt nu när jag arbetar som projektledare men den tiden är utmätt till årets slut. Det är då det svåra valet kommer som jag grubblar på fram och tillbaka. Vid årskiftet har jag inte mitt jobb kvar och jag är inte orolig för att slängas ut i arbetslöshet. Men frågan är, vad vill jag och var kan min kunskap och erfarenhet komma till använding allra bäst? Är det på Vårdcentralen, Landstinget eller i Kommunen och som vad?

Jag drivs av att skapa värde för patienterna och särskilt de äldre, att få vara med att utveckla vården efter vetenskap och beprövad erfarenhet. Uppnå perfektion är en paroll i vården som jag kan ställa mig bakom. MAS, utveklingsledare, projektldeare, vårdlärare eller varför inte verksamhetschef är några yrkestitlar som känns som mina. Nu vänder jag mig frammåt och tittar nerför kullen istället.... ses en dimma..... men jag känner mig öppen för nya utmaningar och jag har en hel massa kvar att ge, så jag hoppas på att jag kommer att få många goda år som sätter ett litet spår.

JAG ÄR I MÅL!

Med vad då??

Vet inte riktigt men det känns bra.

Förresten vill jag önska alla en God Jul & Gott Nytt År! Har ju inte skrivit något på ett tag.

Julen och nyår har flutit på fint här i Björnskog.

Efter en intensiv höst då arbetet tog det mesta av energin och det blev inte mycket mer gjort, så känns nu hemmet fint efter flera turer till bl.a. IKEA och Jysk. Flera saker är på rätt plats och det känns väldigt skönt.

Idag åt jag frukost i nattsärken tog ett bad, läste en bok, gick en långpromenad runt sjön tillsamman med hunden och via öronen strömmade energifylld kanonbra musik av Coldplay. Det kan nästan inte bli bättre! Livet är härligt och jag mår bra, känner inte en enda liten krämpa eller de märks i alla fall inte men det kanske är för jag bara hörde ljuv musik... Visst jag är inte 30 längre, konstigt, jag är halvvägs i år och måste tänka mer på detta. Hur ska det firas?

Fortsätter rida på Fortunas hjul som står i topp man vet inte hur länge det håller i sig (innan kvällen kan den vara i botten). Nu när jag tänker tillbaka på 2011 så har det varit en av mina allra bästa år. Vad gör detta år så bra?

Flera saker har gjort året perfekt. Det börjar med resan till Sälen tillsammans med de finaste killarna Jonas och Adam i härliga backar, några minusgrader, lite vind och korta köer till liften.

Resan på Adams födelsedag till Legoland med lite folk, varmt väder, vattenkanonlek och trevligt sällskap med fam. Gustavsson.

Semesterresan med husvagn till Stockholm på bra camping, fint hundbad, roliga vattenrutschbanor till barnen, högsommarvärme, gångavstånd till tunnelbanan, båtar, kultur och många bra cashejakter.

Eksjö stadsfest blev en riktig höjdare i den ljumna natten, härliga uppträdande, musik och mycket folk.

Resan till Mallorca var helt underbar med varmt hav, snorklling, soligt, vit sand, vattengympa i polen, god mat och drinkar, slingriga vägar i begen och mycket lata dagar tack vare All inclusive.

Vad mer kan begära av ett år? Det har varit väldigt bra och jag är så tacksam för det.

Även en som har upplevt ett så fantastiskt år har sorger men de gömmer jag långt in i mitt hjärta och tar fram på natten och gråter en stund. Dessutom saknar jag Annica något oerhört det hade varit så roligt att få dela dina våndor med nya huset och glädjas åt dina barnbarnsbekymmer.

Hur ska 2012 bli? Vem vet.

Eva

Har inte hunnit skriva här på bloggen på ett bra tag, som ni förstår har jag haft fullt upp med att skriva insändare.

Snart stundar återigen förändringens tid för Hemsjukvården i länet. Det är endast drygt ett år sedan som hemsjukvården tvingades in i Vårdvalet. Jag tror knappast så många invånare har valt Vårdcentral efter vilken hemsjukvård man önskar. Från och med januari 2013 slipper vi (tack och lov med tanke på miljö och effektivitet) fara kors och tvärs för då är det tänkt att hemsjukvården ska kommunaliseras vilket betyder att kommunen står som huvudman för Hemsjukvården och inte som nu landstinget. Enligt statens utredning finns vinster med detta. Den stora vinsten är att distriktssköterskan arbetar närmare hemtjänsten och vården kan på så vis samordnas bättre. Jag ser det som roligt och stimulerande att i framtiden få jobba i team med Hemtjänsten och ser min roll som distriktssköterska med områdesansvar att initiera, lotsa, förebygga och leda vården till patienterna. Tyvärr kanske inte detta arbetssätt blir så lätt som man trott, då det numera finns privata alternativ för Hemtjänsten som gör att man likväl ”sitter” hos olika huvudmän.

Min förhoppning är att kommunerna förstår att anställa distriktssköterskor i Hemsjukvården för självklart höjer det kvaliteten på vården. Vi har hög kompetens (närmare 4,5 år på högskola) och vi är utbildade att vara självständiga, flexibla, se helhetsperspektivet och ge individanpassad vård vilket är betydelsefullt för patienterna. Om kommunerna vill bedriva en Hemsjukvård med hög kvalitet är det bråda tider att utbilda alla sjuksköterskor i kommunen till specialistsjuksköterska, som Distriktssköterska.

Blev nyligen intervjuad av ett par utredare och nämnde att vi i Hemsjukvården erbjöd patienterna riksbedömning för fall, undernäring och trycksår sk. Senior Alert. Varpå jag såg fyra par ögon som blev stora och förvånade, vad hade jag sagt? var något fel? Det visade sig att de blev förvånade över ”att vi erbjöd patienterna istället för att bara göra, för så jobbar man i sjukhusvården”. Jag tycker det visar lite på skillnaden hur vi i Hemsjukvården och Primärvården arbetar.

• Start/
• Vårdfokus/
• Senaste numret/
• Vårdcoacher borde inte behövas

Register, register, register är tidens melodi....... hördes på Nationella Kvalitetsregisterkonferensen i Stockholm 4-5 oktober 2011.

Kvalitetsregister är nog inte svaret på alla frågor i vården men inom flera områden kan det vara en bra bit på vägen. När det kommer till mer komplicerade fall blir de svårare att hantera, det blir lätt lite trassligt i registret. Självklart är också att frågorna måste vara väl validerade så det verkligen speglar det som var tänkt och att det som är tänkt visar på hög kvalitet. Viktigt är förstås att registret är lätt att fylla i samt enkelt att se sina egna resultat.

Nu när jag har trängt djupare in i registerträsket så tycker jag det är riktigt kul. Det är ett sätt att synliggöra vad vi faktiskt gör och se hur bra man är eller vilka brister som finns på sin enhet. Fiffigt för då kan man jobba för att vården ska bli bättre för ”mina patienter”. Jag vill ge patienterna det bästa vi har och då är registren ett sätt att nå dit.

Öppna jämförelser är även en möjlighet för storebror att se vad vi gör och jämföra med andra delar av landet men jag tycker det är ok. Staten, landstingen och kommunerna som ansvarar för vården i landet behöver faktiskt veta vad som görs där ute för att kunna styra på ett klokare sätt. Det är viktigt att vården är jämlik och alla som behöver ska får en vård med hög kvalitet oavsett vilken del av landet man bor i eller vilket sjukhus man vårdas på.

De slitna orden patienten i centrum, patientdelaktighet, individuell vårdplan samt bemötande hördes ofta, ord som jag hört sedan 80-talet men som verka snurra runt runt utan att komma till punkt.

Läste just en artikel i Vårdfokus som är Vårdförbundets medlemstidning om att man på flera håll bl.a i Stockholm satsar på Vårdcoacher. Coacher är ett ord som har kommit in i vårdsvängen på senare år och som verkar vara lösningen på många problem. I fallet med Vårdcoacher känner jag mig mycket tveksam till. I artikeln säger man att det är tidsbristen som gör det omöjligt att se hela patienten, kan nog ligga någon sanning i detta men varför anställer man inte fler distriktsläkare och distriktssköterskor. Istället anställer man ytterligare en yrkeskategori - Vårdcoacher som lösningen och det blir ännu en person som är involverad i patientens liv. De problem patienten har som man tar upp i artikeln är enkelt löst om man utvecklar hemsjukvården och ser dess potential.

Distriktssköterskorna i hemsjukvården har hög kompetens, ser helhetsperspektivet och känner väl till vårdens snårskog samt står patienten nära därför anser jag att vårdcoachens arbete kan utföras bättre av distriktssköterskorna i hemsjukvården.

Jag har spenderat en vecka på Viva Cala Mesquida Resort, i lilla byn Cala Mesquida som mest bestod av tre hotellkomplex och ligger i nord östra hörnet på Mallorca. Det blev underbara och avkopplande dagar med klarblå himmer och turkosblått hav.

Ett kanon ställe för en husmor och med All inclusive infinner sig det totala lugnet. Det är så gott som nödvändigt att ta All inclusive här, för det finns inga andra restauranger eller barer än de på hotellen. Det var första gången vi hade denna service men jag känner mig lite tveksam till det. Dels för det är trevligt att gå ut på stan och äta på olika restaurangen och inte få hotellbuffén varje måltid, för det andra så utarmar det barerna och restaurangerna utanför hotellen. Den svenska killen som jobbade på AVIS och som vi hyrde bil av bekräftade mina farhågor. Spanjorerna ogillar detta otyg med All in. för många restauranger och barer har fått lägga ner och lokaler gapar tomma i centrum och det är inte särskilt inbjudande för stan. Det är resebolagen som tjänar på All inclusive och inte Hotellen så de har diskuterat att gå ihop och sluta upp men Tyskarna kräver att det ska finnas.

Här på hotellet Viva var buffén verkligen god och någolunda omväxlade.  De serverade olika huvudrätter varje dag dessutom ingick det att man fick gå tre kvällar på utvalda restauranger som fanns inom hotellet. Tur att semestern bara varade i en vecka för kilorna rasade raskt uppåt med all mat och alla goda efterätter som man var tvungen att avsmaka.

Som sagt så hyrde vi bil några dagar och tog en tur till Drakgrottorna som ligger vid staden Porto Cristo. Efter att ha traskat genom droppstensgrottorna och duckat för stalaktiterna och klivit över stalakmiterna kom vi fram till en underjordisk sjö med kristallklart vatten. Ut ur grottans dunkla vrå kom en lysande roddbåt med orgel- och stråkspelande musiker som framförde några klassiska stycken.

Nästa dag gick turen till öns västra kant och de slingrande serpentinvägarna i bergen innan vi kom fram till Port de Soller. Där tog vi spårvagnen till Soller, när vi kom fram slog vi oss ner på torget och drack färsk pressad juice innan tåget gick tillbaka.

Resten av veckan snorklade vi i salta havet och simmade i polen men jag passade också på att testa lite stepp up, arobic och vattengympa.

Eva

Jag har fått medalj och känner mig som en vinnare.

Birgitta frågade i våras om jag skulle hänga med på Tjejmilen i Stockholm. Varför inte, jag svarade ja innan jag hunnit fundera för mycket. Träna har jag gjort ganska flitigt i vår, nu var det bara att ta på löparskorna och jogga loss lite försiktigt. Det blev inte särskilt försiktigt för högerbenet svullnade och värkte efter några joggingturer på asfalt. Veckorna innan loppet fick jag stå över träningspassen för att vila benet. Därför kände jag mig väldigt osäker på om jag skulle klara att jogga hela milen.

Veckan innan vi skulle åka med Ramkvillabuss till Stockholm ringde Birgitta och berättade att det inte fanns några biljetter kvar till loppet, lite snopet. Biljetterna var slut för 30 000 tjejer hade anmält sig till Tjejmilen. Tack vare Helena som kunde fixa och trixa med de rätta kontakterna fick hon fram två biljetter till Birgitta och mig. Tack snälla du för det.

Det blev en härligt rolig och kulturell tur till huvudstaden tack vare trevligt sällskap med Birgitta, Carina och Helena. Vi hann med goda middagar, på fredagskvällen på en liten, trång men mysig Italiensk restaurang på öster och på lördagen efter loppet på en Spansk restaurang vid Sergelstorg.

Carina hade bokat biljetter till Stadsteatern där vi såg ”Huset vid flon” av Kjell Johansson. Ett starkt familjedrama med mycket känslor som visar att vi lever i olika världar fast precis bredvid varandra. I vilken värld vi lever i är beroende på vad vi upplevt och hur vi påverkas av det som hänt samt hur vi kan hantera det som skett.

När jag satt där på teatern kom jag att tänka på filmatiseringen av romanen ”Dårfinkar & dönickar” som gick som barnserier då Marcus och Jonas var små. En serie jag gillade skarpt för den visar att det finns olika sätt att leva och det är en viktig kunskap att få som barn. Man vet aldrig hur grannen har det, den ytliga fasaden som vi ser visar inte hur vi egentligen har det.

Innan bussen tog oss hemåt han vi med att ta oss ut till Prins Eugens Waldermarsudde och se på flärdiga kreationer designade av Lars Wallin. Kändisar som Carola, Lena Philipsson och Petra Mede har burit flera av dessa skapeler.

Tjejmilen gick som en dans i det fina sensommar värmen och jag klarade att jogga hela milen, inte på någon kanon tid men jag njöt hela loppet av all musik, vacker natur och folk som hejade på.

Eva

Jag måste berätta om magiska kvällar på Eksjö stadsfest. Det började inte så bra för det visade sig att inte bara Alva gick in gratis utan även Adam, så helt plötsligt stod vi där med en biljett för mycket. Det funkade bara inte att deppa för kvällen var sommar-ljummen och hela gamla stan myllrade av festglada människor i tunna linnen.

Sju scener hade Fiesta klämt in mellan de små låga gamla trähusen. Invigningen på fredagskvällen bjöd på melodifestival kavalkad som uppvärmning, Sara Varga sjöng sin ”Spring för livet”  som följdes av ”Oh my God” med The Moniker. På Museigården rockade Eva Eastwood så benen inte kunde vara still. Vi han även med att headbanga till bandet Stiltje där flera Rörviksbor studsade till byns storheter innan Eric Saade äntrade stora scenen. Erik dansade och hoppade runt och Alva satt på mina axlar och diggade till hitsen.

Adam och jag trängde oss fram till Green Street Park scenen för att se en skymt av Daniel Adams Ray, honom gillar jag. Då tog orken plötsligt slut denna festkväll så vi fick stå över Hårdrocksbandet Mustasch.

Den överblivna biljetten kom till användning dagen efter då kusin Elsa hängde på.

Lördagen var ännu mer magisk med en ursnygg och proffsig September och ett showande The Ark. Vi stod långt fram i folkvimlet och jag blev 25 åring som hoppade och klappade händerna mot himlen i takt med låtarna. När The Ark spelade sista låten och guldkonfettin dalar ner mot oss kommer de första regndropparna. Regnet öser ner då vi nöjda och uppfyllda av musikaliska upplevelser vandrar till bilen som tar oss hem till en lugnare tillvaro.

Eva

I mitten av juni tog vi en tur till Skurugata som ligger nordost om Eksjö. Skurugata är en ca. 800 meter lång klyfta i berget. Det finns flera teorier om hur klyftan har uppkommit, den kan var skapad av en isälv vid inlandsisens smältning eller så kan det vara en spricka i berggrunden eller en gravsänka. Vem vet?

Mäktigt och mystiskt är det att gå där nere i fukten och kylan och titta upp på de höga bergsväggarna som kan vara uppemot 35 meter. Coolt.

Alva var avvaktande till att ge sin in i klyftan för jag hade berättat för henne att Vintergreven har sitt tillhåll här. Efter att Vintergreven har rövat bort Vårprinsessan får hon tillbringa hela långa mörka vintern här i kalla Skurugata, stackars henne.  Men varje år vid valborg står ett stort slag då Vårgreven efter en hård kamp mot Vintergreven kan ta tillbaka Vårprinsessan så det äntligen kan bli vår. Detta slag har Alva själv sett så då måste det vara sant. Det vore ruskigt att stöta på Vintergreven långt ner i gatan tyckte Alva, han kunde ju få för sig att kidnappa oss alla. HUuuu.

Allt gick bra och vi såg inte av någon Greve eller några andra mystiska varelser. Vi kom fram och klättrade upp för stigen till Skuruhatt. Att komma upp på hatten kändes som en enorm kontrast till den trånga klyftan som vi nyss befunnits oss i. Här får man luft under vingarna med en storslagen, milsvid utsikt 337 meter över havet. På Skuruhatt finns en minnessten över Albert Engström med hans egna ord inristade.

"Folket som bo i dessa gårdar torde vara av det renaste guld. Dessa sega, magra arbetare, som brottas med sin fattiga jord och segra, segra, är det icke ett folk att hålla av."

Jag håller verkligen med honom, för när man ser denna stenrika trakt förstår man hur våra förfäder måste ha slitit och släpat. Det är viktigt att vi fösöker förvalta detta arv på bästa sätt så vi får fortsätta njuta av ett öppet landskap.

På vägen till Eksjö stannade vi vid vägen för att leta efter en cach som låg vid en milstolpe. Vi letade ett tag innan Adam hittade gömman men jag hittade något ännu bättre. LINNEOR i massor. Sedan jag kom till Sävsjö kommun har jag frågat och tittat efter den fantastiskt söta blomman men det verkar inte finnas här. Jag blev överlycklig då jag fick se dem och tjoade på de andra som gått i förväg. De trodde att jag minst hade hittat en stor, fet rubin men det var något mycket bättre. Det gjorde mig lycklig att efter 10 år få återse den näpna lilla finlemmade blomman med sitt skira bladverk. Tänk vad så lite kan göra för människan.

Eva

Tillsammans med vovven gick jag Harabyggerundan i kväll. Hunden skuttade som vanligt omkring i skogen och luktade på allt mellan himmel och jord medan stackars jag stavade omkring med kompressionsstrumpor och stödförband på höger ben för att det inte ska svullna mer. Fast det är inte ett dugg synd om mig för jag får skylla mig själv, gamla kärringen, som ger sig ut på asfalt och joggar.

På kvällsrundan stötte jag på ett väldigt fint ”lås” för att öppna och stänga till hagen. Jag har inte sett ett sådant fiffigt och fint arbete någon annanstans än i Ekeby. Det gick hur lätt som helst att öppna låset på övre tråden och sedan kliva över den understa för att därefter stänga omsorgsfullt efter mig så inga djur kan rymma.

Ni kan se på bilden hur det är konstruerat om någon skulle vilja ta efter. Jag kan verkligen rekommendera ”låset” efter att ha provat det hela med mycket gott resultat ;)

Byrackan ville ha med sig en smärre pinne hem som trofé men där gick hon bet.

Eva

I går kväll var det kräftfiske-premiär och det är då sjöns röda guld ska dras upp. Det började med förberedelser redan tidigt på dagen då folk runt sjön tog fram sina burar och såg till att de var i gott skick. Fiskat till matningen var gjort med nät natten innan så det var klart, några abborrar, mört och sikar fick sätta livet till. Så blev det kväll, vinden var ljummen och sjön låg spegelblank och grillen var tänd, vad mer kan man önska? Det var helt enkelt en helt underbar, perfekt kväll för kräftfiske.

När burarna låg i sjön tog barna fram håvarna och knöt fast en av Adams avskurna fiskhuvuden. Peter gjorde pinnar med klykor så¨man kunde lägga i och ta upp håvarna bättre för att inte kräftorna skulle hinna krypa iväg. Adam, Alva och Elsa la sedan i håvarna utmed strandkanten och fick fullt sjå med att vittja dem. Spännande var det när första kräftan kom med håven upp och det bekräftades med glädjetjut över sjön.

Jo då, det ska allt bli kräftkalas i Björnskog i år också, slurp.

Eva

Detta har varit en kalas helg.....

Det började med att jag var med och hjälpte till på Sommarcaféet i Kännstubba bygdegård dit ett 90-tal personer kom och slutade igår med att kära svärmor hade 80-års kalas med ett 90-tal gäster i Björnskogs trädgård.

Båda kalasen gick som smort och blev väldigt lyckade och vädrets makter var på vår sida.

I fredags på caféet i Kännestubba underhöll Annie Nykvist och Moa Persson. Tack ni båda begåvade, söta, unga och trevliga tjejer för en finstämd och vacker musikupplevelse.

När Annie sjöng den gamla låten ”Tack för en underbar, vanlig dag” från Agneta Fältskogs album ”Elva kvinnor i ett hus” från 1975 kom gamla minnen över mig. Jag hade nästan glömt albumet och så mycket det betydde för mig då i tidiga tonåren. Jag var 13-14 år och min äldste bror Per och hans fru Helena hade köpt en gård i Lemnhult och jag var där på sommarlovet. De hade grammofon och hade köpt Agnetas LP-skiva och vad jag minns gjorde jag inte mycket annat än lyssnade på denna hela dagarna för jag bara älskade den. Skivan är den jag har lyssnat till mest och för mig blev kvinnorna i huset levande och jag förstod då att det finns olika sorts människor som bär på skilda drömmar.

Jag är så ledsen att jag inte fick med mig videokameran så jag kunde spelade in när Annie sjöng låten så fantastiskt fint. Får jag säga det så gjorde hon det bättre än originalet men ni får hålla tillgodo när Agnetha sjunger låten och det är inte så dumt det heller.

Man kan inte blogga vidare utan att skriva något om det vidriga som hänt i Norge. Det är ett djupt sår och svår sorg för Norges folk och tankarna går till de som var med och deras anhöriga.

De första dygnen tittade och lyssnade jag på TV och radio hela tiden för att suga åt mig all information, för att  förstå. Det går inte att ta in och fatta hur någon människa kan vara så ofattbart grym. Idag på morgonen uttalade min hjärna terroristens, massmördarens och galningen namn och jag blev förfärad. Jag vill inte lägga det på på minnet för monstret är inte värd att bli ihågkommen.

Självfallet har även politiker och vi alla ett stort ansvar åt vilket håll vårt samhälle ska ta. Vi måste alla hjälpas åt att kämpa emot våld, rasism, intollerans, mobbning, trackasserier och elakhet.

Jag tror det behövs mer humanism i samhället där medmänsklighet och förnuft får större utrymme.

Eva