Evas glimtar

Igår var man på den årliga cirkusen. Varje år i nog 20 höstar har jag varit på cirkus med barnen.

Det har varit lite olika små cirkusar som kommit till Eksjö när jag bodde där och nu till Stockaryd. Ett år när de stora killarna var små slog vi till och gick på cirkus Scott som hade slagit upp sitt tält i Jönköping. De senaste 10 åren har det varit cirkus Olympia och det känns nästan som man känner familjen Bengtsson vid det här laget.

Vad ska man då tycka om cirkus eller, vad är det rätta att tycka om cirkus kanske jag ska säga. Många bara hatar det och är glada om någon annan tar med barnen. I vilket fall så älskar de flesta barn att gå på cirkus fast det är nästan konstigt med alla utbud av fantastiska och häftiga filmer, data och tv spel som finns nuförtiden. Det är som min make sa ”cirkus är en rest från svunna dar i vår nu digitaliserade värd”. En rest som lever fortfarande, kanske en rest att värna om?

Jag kan inte låta bli att imponeras av den strikta kroppskontrollen som akrobaterna har eller disciplin som djurförarna har på sina djur. När man sitter där på bänken och låter sig blir road en stund slås jag alltid av vilken enorm tid de måste lägga ner på att klara sitt nummer. Jag vet ju nu sedan några månader tillbaka att bara lära en hund att inte dra i koppel är ett heltidsarbete. Man kan inte komma ifrån att cirkus är ett genuint hantverk, det finns inga genvägar till framgång. Och hur får de allt att fungera, det måste ligga en minutiös logistik bakom för efter att sista besökaren gått är cirkusen redan på väg till nästa lilla håla.

Många tycker det är dyrt och visst kostar det en slant och särskilt om man är en stor familj. Hutlöst är det också att det kostar 30 kr för 2 minuter som det tar att rida två varv runt manegen på en häst. Men jag brukar tänka att det är många som har sitt leverbröd på en cirkus och man förstår att de måste få in pengar på flera sätt.

Sonen tyckte det var roligast med clownen som delade in publiken i två lag och var dirigent och vi skulle klappa i takt efter honom. När sedan ena laget gjorde bort sig och clownen visade gult kort tyckte Adam det var urkul och la upp ett riktigt gapflabb. Han spelar nämligen fotboll. Han har också lärt sig att man ska tjoa när något är bra så han tjoade både här och där under föreställningen.

Dottern däremot gillade djuren bäst, det var hundar som gick upp för stegar och en get som red på en häst. Själv tyckte jag att akrobaten som stod på huvudet på en gungande trapets långt uppe under tältdukens tak var skicklig. Ingen säkerhetslina hade han heller och det gör ju spänningen lite extra. Men man bara undrar, kan det verkligen vara värt att kanske sätta livhanken till för min skull?

Vad månne kommer familjen Bengtsson som äger Cirkus Olympia att bjuda på nästa år?