Evas glimtar

Tänkte berätta lite om familjens nya perfekta fritidssysselsättning, man måste ju ha något att göra när man inte arbetar eller fixar med hus och trädgård eller är med barnen på fotboll, hockey, ridning, orientering, dans, skytte eller något annat som hundkurs, gympa, styrelsemöte, motorcykeltripp, släktkalas, tantfika.

Maken hade nämnt något om detta för några år sedan men jag hade bara fnyst, säger han ja, men jag hade aldrig hört talas om detta förrän jag läste om det på nätet förra våren.
Perfekt på så vis att alla i familjen får sitt intresse mättat. Min data och prylintresserade make, jag som är en naturmupp och gillar picknick i det gröna och barnen som är sakletare. Tre önskningar på en gång, inte illa.

Man behöver en dator med internet, två GPS, en för bilen och en för handen, små bytesgrejer, multiverktyg, silvertejp, papper och penna samt kamera som är bra att ha om man vill föreviga äventyret och så förståss den nödvändiga fikakorgen. Vi har införskaffat oss en väska till alla prylar som ska med. Rekommenderar också oöma kläder och kläder efter väder. Ibland behöver man mod och en portion tålamod.

På internet finns koordinaterna till skatten eller cachen som det heter på geocachingspråket sedan är det bara att ta sig dit och börja leta.
Det finns stora skatter och det finns pytte, pytte, yttepytte små som den som är placerad längst ut på piren i Jönköping. Den fick vi leta efter en bra stund innan maken hittade, fäst inne i en ventil, den var 1 cm hög och ½ cm i diameter och med en rad från kollegieblocket instoppat. Vår första nano cache.

I cachen ligger alltid en loggbok som man skriver sitt signum i för att bevisa att man hittat den och ibland har man tur och det finns fina skatter så som glaskulor, hårspännen, vackra stenar eller som en gång en skidmedalj, fina bra att ha saker. Tar man något ska man alltid lägga i något mer värdefullt än det man tagit, på så vis kan det ju en vacker dag ligga nycklarna till en röd Ferrari i cachen.

Mod behövdes en het högsommardag då vi packade bilen full med gummistövlar, plastpåsar att förlänga stövelskaften med, ficklampor och varma jackor och ställde in GPSen mot Ädelfors. Vi tog oss in i guldgruvan och vadade i iskallt vatten 350 m rakt in i berget. Luften i gruvgången var råkall och det enda ljus som ledde oss framåt var lyset från våra pannlampor. Det var vackert då väggarna glittrade som de var beströdda med små guldkorn.
Efter bara 50 m räckte inte stövlelskaften till på de två minsta i teamet, dottern fick bäras medan sonen utan att klaga travade på med stövlarna fulla med kyligt vatten. Under det mörka vattnet låg slippriga stockar som man lätt halkade på och hu, vad det inte något som rörde sig i vattnet också!
Tillslut, efter att trevat oss fram i den trånga gången öppnade berget sig och vi var framme vid den så kallade kyrkan. Där fanns en liten strimma ljus som sipprade in från en öppning långt upp i takvalvet.
Vi svängde höger och över en bro som någon stackare byggt långt här inne. In i ytterligare en gång och sedan till höger igen och där, längst in hittade vi skatten. Tro att vi jublade och dansade runt i mörkret som vilda indianer kring sin totempåle. Vi tog ju vår första femfemma, alltså 5 poäng av 5 möjliga i svårighetsgrad att både hitta och terräng.

 

Väl vid datorn igen ska man logga att man hittat cachen och då uppenbarar sig en smileys på kartan där man varit. Vi har i dagsläget 172 stycken men det finns de team som hittat flera tusen.

Jag får berätta mer en annan gång t.ex om när maken trillade i Emån en tidig vårdag eller om hur vi höll på att riva en brandstation, allt för att hitta skatten. 

Ajajaj nu har jag avslöjat alldeles för mycket för er mugglare - ni som inte håller på med de här tokerierna.