Evas glimtar

Trött, trött, trött, den stora vårtröttheten har slagit till trotts allt. Jag trodde ett tag att den höll sig borta i år men nu är den här. Eftersom hunden kräver sina promenader har jag känt mig ovanligt pigg denna vår.

Jag har fått den dumma ovanan att vakna kl 06.00, vardag som helgdag. Är det inte jobbardag ligger jag kvar i sänghalmen och försöker somna om men det lyckas aldrig. Efter det försöket pinar jag mig med spikmattan någon halvtimma så kroppen blir uppvärmd och då är jag redo att ta mig ur sängen och börja dagens arbete. I tvättstugan är det alltid tvätt att sortera och vika ihop och i köket väntar disken stadigt på diskbänken. Nu börjar barnen tassa upp och då vågar jag att sätta på träningsprogrammet på TV-spelet och kroppen får sig en omgång med formning, alltså både styrka och kondition (vågar inte köra toning igen).

Häromdagen när familjen var lediga gick vi en långpromenad efter frukost i det härliga vårvädret, jag med stavar, barnen cyklande, hunden hoppande och maken traskade utan stavar. Turen började som vanligt med gnäll från barnen men halvägs var det fruktstund i vårgräset och då var det sång och idel glada miner. När dottern börjar sjunga då vet man att hon är lycklig.

Tillbaka till hemmet var det dags att skynda med middag för maken skulle iväg till jobbet en runda. Tack och lov för ”Glimtens matkasse” som underlättar livet, denna dagen blev det Kinesisk köttfärsröra i pitabröd som var mycket gott.

En av bilarna hade blivit kvar i Sävsjö sedan igår så Alva som skulle till tandläkaren och jag följde med maken till jobbet för att hämta hem bilen. Innan tandläkartiden hann vi springa in på apoteket för att hämta ut en allergimedicin åt Adam. Vi fick vänta stående tre kvart på apoteket för att få medicinen som var beställd. Vi kom i god tid till tandläkaren och efter inloggningen slog vi oss ner i soffan i det nya fräscha väntrummet. Nu blev jag helt vansinnigt trött och slöt öögoooneeeen zzzz   tills Alva puffade lite försiktigt på mig. Tandsköterskan hade ropat upp och hon stod och väntade att vi skulle komma med henne.

Väl hemma slängd jag mig på soffan för nu höll jag inte ihop längre. Svimmade bort någon halvtimma men snart var det dags för mat och orientering på Tallbacken.

Det gör inget att tröttheten tar över ibland för det är så ljuvligt med våren och ljuset, då är det hopp om livet.

Eva