Evas glimtar

Tänkte berätta lite om familjens nya perfekta fritidssysselsättning, man måste ju ha något att göra när man inte arbetar eller fixar med hus och trädgård eller är med barnen på fotboll, hockey, ridning, orientering, dans, skytte eller något annat som hundkurs, gympa, styrelsemöte, motorcykeltripp, släktkalas, tantfika.

Maken hade nämnt något om detta för några år sedan men jag hade bara fnyst, säger han ja, men jag hade aldrig hört talas om detta förrän jag läste om det på nätet förra våren.
Perfekt på så vis att alla i familjen får sitt intresse mättat. Min data och prylintresserade make, jag som är en naturmupp och gillar picknick i det gröna och barnen som är sakletare. Tre önskningar på en gång, inte illa.

Man behöver en dator med internet, två GPS, en för bilen och en för handen, små bytesgrejer, multiverktyg, silvertejp, papper och penna samt kamera som är bra att ha om man vill föreviga äventyret och så förståss den nödvändiga fikakorgen. Vi har införskaffat oss en väska till alla prylar som ska med. Rekommenderar också oöma kläder och kläder efter väder. Ibland behöver man mod och en portion tålamod.

På internet finns koordinaterna till skatten eller cachen som det heter på geocachingspråket sedan är det bara att ta sig dit och börja leta.
Det finns stora skatter och det finns pytte, pytte, yttepytte små som den som är placerad längst ut på piren i Jönköping. Den fick vi leta efter en bra stund innan maken hittade, fäst inne i en ventil, den var 1 cm hög och ½ cm i diameter och med en rad från kollegieblocket instoppat. Vår första nano cache.

I cachen ligger alltid en loggbok som man skriver sitt signum i för att bevisa att man hittat den och ibland har man tur och det finns fina skatter så som glaskulor, hårspännen, vackra stenar eller som en gång en skidmedalj, fina bra att ha saker. Tar man något ska man alltid lägga i något mer värdefullt än det man tagit, på så vis kan det ju en vacker dag ligga nycklarna till en röd Ferrari i cachen.

Mod behövdes en het högsommardag då vi packade bilen full med gummistövlar, plastpåsar att förlänga stövelskaften med, ficklampor och varma jackor och ställde in GPSen mot Ädelfors. Vi tog oss in i guldgruvan och vadade i iskallt vatten 350 m rakt in i berget. Luften i gruvgången var råkall och det enda ljus som ledde oss framåt var lyset från våra pannlampor. Det var vackert då väggarna glittrade som de var beströdda med små guldkorn.
Efter bara 50 m räckte inte stövlelskaften till på de två minsta i teamet, dottern fick bäras medan sonen utan att klaga travade på med stövlarna fulla med kyligt vatten. Under det mörka vattnet låg slippriga stockar som man lätt halkade på och hu, vad det inte något som rörde sig i vattnet också!
Tillslut, efter att trevat oss fram i den trånga gången öppnade berget sig och vi var framme vid den så kallade kyrkan. Där fanns en liten strimma ljus som sipprade in från en öppning långt upp i takvalvet.
Vi svängde höger och över en bro som någon stackare byggt långt här inne. In i ytterligare en gång och sedan till höger igen och där, längst in hittade vi skatten. Tro att vi jublade och dansade runt i mörkret som vilda indianer kring sin totempåle. Vi tog ju vår första femfemma, alltså 5 poäng av 5 möjliga i svårighetsgrad att både hitta och terräng.

 

Väl vid datorn igen ska man logga att man hittat cachen och då uppenbarar sig en smileys på kartan där man varit. Vi har i dagsläget 172 stycken men det finns de team som hittat flera tusen.

Jag får berätta mer en annan gång t.ex om när maken trillade i Emån en tidig vårdag eller om hur vi höll på att riva en brandstation, allt för att hitta skatten. 

Ajajaj nu har jag avslöjat alldeles för mycket för er mugglare - ni som inte håller på med de här tokerierna.

 

 

I min sköna ungdom pluggade jag psykologi i Jönköping. Det gjorde att jag funderade över livet precis som alla ungdomar gör. Jag vände ut och in på tankarna och grubblade nätterna igenom, efter 15 veckor hade jag fått nog. Saker och ting förblev som de var, det var inte mer med det.

Nu stod livet och gapade efter mig, vart skulle jag ta vägen?

Flyttlasset gick till Göteborg och jobb på Östra Sjukhusets barnklinik. Först på barnanestesi där jag vantrivdes i den tuffa miljön, jag gick in på toan och lipade.
Efter några månader fick jag börja på barnintensiven och där kännde jag mig hemma. Härliga jobbarkompisar men hårt arbete. Vi skötte för det mesta två alldeles förtidigt födda barn som låg som fågelungar i varsin kuvös.

En eftermiddag kom jag ut i sköljen och på fönsterhyllan låg ett paket, inslaget med brunt paketpapper och snöre om. Jag frågade jobbarkompisen vad det var för något. Jag fick en chock, det var ett dött barn i paketet. Kunde man verkligen göra så! Var ändå inte ett nyfött barn mer värt än att ligga i ett paket på fönsterhyllan?
Vilka värden har vi, hur dömmer vi egentligen? Ingen annan än vi själva sätter dem utefter vilka erfarenheter vi har samt vilket sammanhang vi befinner oss i.

Det var här jag för första gången mötte den svåra sorgen som kommer med döden. Det var fruktansvärt att se föräldrar så fulkommligt nerbrutna efter att deras barn dött. Då lärde jag mig att aldrig försöka ställa frågan varför för det finns inget svar.


En vacker ljummen sommarkväll hade en kompis från studietiden i Nässjö och jag stämt träff. Vi köpte en kartong med vindruvor sådana där goda små utan krärnor och åkte ut till havsklipporna. Mörkret föll och tusentals sjtärnor tändes och vi snackade en hel del om livet och sånt. Vi la oss ner på de solvarma stenarna och tittade med vidöppna ögon rakt upp och djupt in i oändligheten. Det var då jag bestämde mig, djupare filosofi är inget för mig.

Hur jag än tänker kommer man alltid tillbaka till samma punkt, man liksom kommer aldrig till den där andra dimentionen.
Jag borde kanske pröva yoga!

 

Häromdagen på ICA-Maxi uppenbarade sig en musikskiva som ramlade ner i kundvagnen. När jag kom tillbaka till bilen sköt jag in skivan i springan och ut kom de ljuvligaste toner. Det var kronprinsessans bröllopsskiva med musiken som spelades i kyrkan när Viktoria stod vid altaret och lovade sin trohet till Daniel.

Jag hade nästan glömt bort den där underbara dagen i mitten av juni när solen fanns på himmelen som längst. När jag hörde Björn Skifs och Agnes sjunga den vackra duetten som de sjöng i kyrkan minns jag dagen kristallklart.

Jag hade dålig koll på när bröllopet skulle stånda, visste bara att det var någon gång under sommaren. Dagen innan fick jag på en fantastisk konsert för brudparet, sicken tur för annars brukar bara Scooby Doo visas på vår TV. Tårarna rann upp när de söta barnen sjöng så fint till de ung tu och jag var fast.

Vaknade vid 8 tiden dagen efter och sprang genast ner till Teven, sappade mellan 4an och SVT men fastnade till slut för SVT, då deras studio var så himla vacker. De satt ute på ett tak (jag tror de var på operahuset) med utsikt över ett ljusgrönt försommar Stockholm. Jag kunde tydligt känna doften av de rosa pionerna som stod på bordet.

Det var stor dramatik om vädret, skulle det komma några regndroppar eller skulle huvudstaden klara sig undan, skulle de kunna använda öppen vagn... meteorologen spanande upp mot kommande moln, himlen var alldeles klarblå så här på morgonen. Jodå brudparet med crew kunde andas ut och ta öppen vagn. Regnet skulle stå som en krans runt innerstan men i mitten över de nygifta skulle solen skina.

Övriga familjen delade inte mitt nykomna intresse för kungahuset och tyckte nog att jag borde göra någon nytta och inte bara sitta där och glo men jag satt lugnt kvar med blicken fäst på rutan.

När så brudparet stod vid altaret i Storkyrkan strömmade kärlek och värme ut ur min teve och jag blev varm inombords av lycka. Alla bråk och slagsmål och osämja i Sverige verkade som bortblåsta, här fanns något som alla grupper verka gilla.

Jag satt bänkad vid teven till ett på natten men det var det värt för att få se brudvalsen.

Efteråt har jag köpt både choklad, servetter, tårta och nu cd med Viktoria och Daniel på och inte tala om alla tidningar med allt om det kungliga bröllopet i. Leve det Svenska kungahuset.

Eva

 

 

 

Jaha, så har man varit på sin första hundutställning!

När vi i våras var hos uppfödaren för att köpa valpen fick vi lova dyrt och heligt att vara med på utställningen. Vi ville så gärna ha hunden så vi kunde lovat vad som helst. Sagt och gjort, vi anmälde vår älskling och samtidigt bokade vi campingplats i Gränna, det gäller ju att vara förberedd.

Dagen kom då vi packade husvagnen full med hundgrejer som schampo, borstar, kammar och det bar iväg. Sent på kvällen före utställningen smög vi med hunden i famnen in i familjeduschen på campingen, vi tror ingen såg oss. Oooo vad fin hon blev, så mjuk och go och alldeles bländvit på de vita fläckarna. Hade domaren gosat med hundarna hade vår definitivt vunnit.

Så var den stora dagen inne och vi traskade i väg, luften var mättad av fukt och gräset var blött. Huu hunden skulle ju bli som en slickad katt, blöt och tufsig istället för ren och fluffig. Tur eller snarare strategi hade jag stoppat ner en handduk i ryggan. På väg mot utställningsområdet undrade vi hur lång tid det hela skulle ta, vi kom fram till att det nog skulle ta ett par timmar på förmiddagen.

Nu såg vi tydligt var någonstans det hela skulle vara för det stod en massa färgglada tält uppställd i en ring, det liknade ett tornerspel och så fanns det en massa welshar. Väl framme tog vi plats vid ringen, fast vi hade inget tält förstås, vi förstod att de skulle vara för att hålla hunden torr och fin. Vi fick hålla vår i famnen och torka med handduken så gott vi kunde. Bredvid oss stod en dryg kille med sin jycke och skröt vida om sin hund. Jag tyckte han var väl mallig.

Nu började tävlingen och jag studerade noga hur det hela skulle gå till. Plötsligt var det vår tur och jag blev skitnervös. Hur skulle det gå! Med hundgodis i höger hand och kopplet i vänster och med hunden i andra änden av kopplet sprang jag ut i ringen med stora kliv samtidigt som jag försökte få Odettes uppmärksamhet. Det gick inget vidare, hon var mer intresserad av de andra hundarna eller så ville hon hoppa och leka men vi lyckades komma runt de två varven utan att trilla. Domaren var förstående och gav oss en ny chans och vi fick springa ett varv själva, det gick något bättre. Till belöning gav jag Odette en stor godisbit. Domaren började spana in hundarna lite närmare och skulle titta på tänderna. Det var lite knepigt då Dettan hade fullt upp med att tugga på godiset som jag just gett henne.

Domaren tacka några och de gick ut ur ringen men vi fick stå kvar, vår Odette fick två rosetter, ett för fjärde pris i sin klass och ett HP= Hederspris (tror jag att det heter). Vi fick också en jättefin bedömning, vår hund är en utmärkt typ men för oss är hon redan en champinjon. Vi är jättestolta över henne.
Det visade sig att det var närmare 200 Welsh Springer Spaniel som skulle bedömas och det görs inte i brådrasket, det tog hela dagen. Jag fick lång näsa när det visade sig att den dryga killen som skrutit så pass om sin hund gick och vann hela tävlingen. Han hade ju all anledning att vara mallig för sin fina hund.

Jag och vår älskade hund lär komma tillbaka i ringen, för Odette hade kul och det hade jag också.

 

Hej alla som vill läsa min blogg!

Det visade sig att när jag väl hade gått med i facebook var textflödet för litet för mig där.

så därför denna blogg.

Jag har tyvärr inte hunnit läsa några andras bloggar och vet inte mycket om detta

men jag skriver lite så gott jag kan ändå.

Till mina älskade barn Marcus, Jonas, Adam och Alva, ni är bäst.

Eva