Evas glimtar

Jag är räääd, det är snart sista februari. Mitt hjärta fylls av sorg och jag kommer nog få en smärre depression då. Jag har skjutit tankarna framför mig i 3 månader nu men snart är vi där. Så fort jag tänker på det får jag en klump i magen och tårar i ögonen. Det första mars finns inte längre min kära kollega vid min sida och jag vet inte hur jag ska överleva utan henne.

Det har varit så fantastiskt att ha fått jobba ihop med Annica och det är en stor förlust för mig nu när hon slutar. Vi tänker så lika, vi har aldrig behövt förklara närmare, vi har vetat direkt vad vi menat, det är som hon sagt att vi är som systrar.

Hon är en briljant distriktssköterska, otroligt kunnig, ambitiös, varm och rolig. Om jag fått bestämma hade jag delat distrikt med henne i många år till och därmed fått lära känna henne ännu bättre.

Det får inte bli bara prat att vi ska ta den där spa-kvällen vi pratat om, vi bara måste träffas, jag vill inte förlora dig som vän.

Hon kommer att blir en super duktig skolsköterska och jag önskar henne all lycka och framgång.

Mina övriga kollegor är alla underbara men Annica har ett stort rum i mitt hjärta och jag kommer att sakna dig så.

Eva

.

Skistar, skipass, afterski, pinkpark, aquapark, aquabike, skilodge, experium, kidsZone kan ni gissa var man har varit? Inte??

Det är ju Sälen!! fast när jag gick i grundskolan för sådär 40 år sedan låg Sälen på Sverigekartan men nu känner jag mig lite osäker. Men i backen   eller pisten menar jag hördes endast svenska och danska tungomål. Inga nya svenskar har hittat hit, de tycker nog vi är bra tokiga som ger oss ut i svår kyla och storm och kavar upp och ner i backar.

Det var underbart att få komma till fjällen, det var över 10 år sedan jag var där sist och jag har verkligen längtat. Det är ju så hälsosamt och stärkande i fjällen och man känner sig så frisk och sund när man till kvällen kryper ner under fällen.

När vi kommit upp efter den dryga bilresan gick vi för att inhandla liftkorten ops jag menar skipass. När den vänliga tösen i receptionen lämnade ut korten frågade jag undrande hur man skulle fästa jojon. Nää det behövs inte log tjejen man lägger bara skipasset i vänster ficka. Jonas tyckte jag var bra pinsam och jag mumlade lite att jag inte varit här på många år.

Adam som åkte slalom för första gången tog ett åk i barnbacken sedan åkte han full fart med Jonas i alla backar och i skogen. Nu "äger" han i backen eller banan som Adam säger. Jag njuter av att se dem och åker lugnt vidare i min egen takt vilket Adam kallar för saktare än bebisarna och det är verkligen sant. Jag är ingen höjdare i pisten men jag tar mig ner och det är jag glad över. Eftersom det går lite trögt för mig i nedförsbackarna så får lårmusklerna slita hårt (tur jag har tränat just de musklerna med wii-kompisen annars hade det gått åt skogen minst sagt) och då är det väääldigt skönt att få slå sig ner i en mysig soffa i baren     förlåt skilodgen och ta en kopp varmt te lite då och då. 

Heder åt vännen Lena som har stått ut med att vänta så tålmodigt på mig i backen för att jag ska ta mig ner i min egen sakta mak. Vi som åkt tillsammans till fjällen i flera år när Marcus och Jonas var små.

Det får bara inte ta mer än 10 år till nästa gång man får kasta sig ut i de svenska fjällbackarna. Nu när jag frälst Adam kanske han kan få maken att inse hur kul det är i fjällen så vi kan åka hela familjen nästa gång.

Eva